När The Great Giana Sisters släpptes på marknaden för drygt 20 år sedan så blev det ett ramaskri utan dess like. Inte för att spelet var bra – vilket det var – utan för att det var en direkt kopia av Super Mario Bros. När Nintendo upptäckte den skamlösa stölden av deras flaggskepp såg de rött och skickade sina stjärnadvokater för att få upprättelse. Som resultat av detta blev Giana Sisters snabbt bortplockat från butikshyllorna och endast ett fåtal exemplar hann säljas – därför är originalutgåvorna numera hett eftertraktade samlarobjekt.
Men tiden läker som bekant alla sår och nu är det dags för Giana-syrrorna att göra sin debut på NDS och det mesta är sig likt. Alla fiender och psykedeliska miljöer känns igen från originalet, likaså influenserna från Nintendos mästerverk. Men till skillnad från Super Mario-serien, som har utvecklats enormt genom åren, har det här knappt skett någon utveckling överhuvudtaget. Som tur är bjuds man dock på några nyheter, varav världskartan och de strategiskt utplacerade läsk- och tuggummi-automaterna är mest utmärkande. När Giana hoppar på dem får hon en läskflaska, respektive ett tuggummipaket. När du pekar på läskflaskan börjar den spruta ut cola och med strålen kan du fösa undan fiender och även förstöra tegelblock i din väg. När du pekar på tuggummipaketet innesluts Giana i en gigantisk bubbla som svävar till annars oåtkomliga ställen om du blåser i mikrofonen eller använder "hopp"-knappen.
Av titeln att döma är det lätt att tro att man får chansen att kontrollera båda systrarna, men så är inte fallet – Maria lyser konstigt nog med sin frånvaro och det är endast Giana man spelar som. Kanske är Giana en aning schizofren? Överlag är plattformshoppandet helt okej med sin precisa kontroll, men banorna saknar både uppfinningsrikedom och utmaning – man springer igenom dem relativt snabbt utan några större svårigheter. Och den obligatoriska bossen som väntar vid slutet av varje värld är tråkigt nog samma fantasilösa drake hela tiden.
Men det finns inte bara smolk i den berömda bägaren, då alltifrån den bedårande grafiken till den sköna musiken osar angenämt av retro – något som är riktigt charmigt och lyfter spelet flera steg. Även pekskärmen och mikrofonen utnyttjas, men jag hade gärna sett mer användningsområden än att bara peka på objekt och blåsa i mikrofonen för att få tuggummibubblor att sväva. Frågan är om dessa element tilltalar yngre spelare tillräckligt mycket för att även de ska uppskatta Giana Sisters DS för vad det är – ett kompetent plattformsspel utan vare sig rultiga rörmokare eller ilsnabba igelkottar.
;)
;)
