Stoppa den här railshootern, jag vill av!

När Nintendo 3DS kom ut på marknaden och det visade sig att jag är blind för 3D även när jag inte behöver sätta spexiga glasögon utanpå mina egna tantbrillor blev jag lite deprimerad. Jag förutsåg en framtid där jag skulle tvingas in i en ofrivillig retrospelshörna med min 2D-tv och Playstation 3 medan alla andra latjade runt i ett tredimmensionellt holodeck mitt i vardagsrummet. Än så länge är 3D bara en gimmick startad av filmindustrin för att försöka erbjuda biobesökare en upplevelse som de inte kan matcha hemma med en Bluerayspelare och surroundljud, men det kan också vara framtidens spelande, när väl teknologin hinner ikapp ambitionerna och utvecklingskostnaderna.

Operation Wolf till Kinect! Eller nej förlåt, det kom visst 1994

Men så kommer alltså årets E3 och sätter mig på en railshooterbergochdalbana vars like jag inte sett sedan min barndoms arkadhallar. Microsofts presskonferens var en orgie i spel som jag inte kommer ta i med tång och ett näst intill tvångsmässigt behov att inkludera Minority Report-liknande funktioner i alla andra etablerade varumärken. Även om jag kan tycka att det skulle vara bra att Garrus hör mig när jag skriker “Sluta knuffa ut mig ur cover HELA TIDEN!” känns det inte som att jag, som core-gamer, blir särskilt sugen på en Kinect för möjligheten till röstkontroll i Mass Effect 3. Inte heller vill jag leka lego med vapen eller krampaktigt hålla en påhittad motorsåg i Gears (blir det kinectstöd är det säkert nåt dylikt som dyker upp). Inte heller känner jag att det är en särskilt fantastisk spelupplevelse att stå framför tv-skärmen och luta mig från sida till sida, eller skjuta fiender genom att använda rörelser man lär sig på gymnastiken i fyran (“Så plockar vi äpplen, barn!”).Och railshooters blir inte intressanta ens om det är Crytek som utvecklar dem, eller om de har Fable-loggan och Molynaux omatchade hajp.

Sony var inte bättre. Medan Microsoft försökte mygla in Kinect i allt för att komma upp i den där kvoten att tredubbla antalet spel till årets slut satt Sony och tvångsmässigt la 3D och movestöd på precis allt.

Sedan kom Nintendo och revolutionerade åter igen spelvärlden genom att skapa en NDS där skärmarna är långt ifrån varandra och det finns möjlighet att välja bort den ena. Wow! Jag ser fram emot att ha mitt Zelda-inventory i knät istället för i pausmenyn. Eller att ha min golfboll på golvet på en sluttande iPad-kopia istället för på skärmen. Om jag nu någonsin skulle spela ett golfspel, det vill säga. Egentligen är det lite tidigt att vara råskeptisk mot Wii U, eftersom konsolen egentligen inte ens är ordentligt offentliggjord (eller ens färdigutvecklad) än, men det känns som att Nintendo försöker återuppfinna hjulet genom att sätta en högupplöst touch-screen på det. Hjulet är här alltså en metafor för för Wii, eller snarare dess försäljningssiffor.

Under den resterande delen av 2011 kan vi alltså se fram emot railshooters, taskig 3D och gimmick-kontroller, samt ett nytt Hulk Hogan-spel. Jag trodde det här med att nittiotalet var inne igen enbart gällde grälla tights och hårband.

Så där har vi det. Jag är officiellt en bakåtsträvare. Öppnade det inte nyss ett retrocafé i Stockholm? Jag sätter mig där med min Nintendo DS Lite.