Veckolista: Gör om, gör rätt!

The road to hell is paved with good intentions. Ett pretto sätt att säga att det inte alltid går som man tänkt sig. Att ibland kan man ha världens renaste mjöl i påsen och ändå råka slänga ihop en brownies med smak av jäst råttlik. Goda idéer tar dig bara so far.

Vi spelare finner oss allt för ofta sittandes där med den sura jävla kakan i handen. Och det sorgligaste är inte att 600 kronor nyss flytt sin kos, inte alls. Det som tynger mest är all den potential som gått förlorad. Pengar kan vi samla ihop igen, men det där spelet som kunde ha blivit får vi antagligen aldrig spela.

Redaktionen har satt sig ner och funderat. Vilka spel har vi blivit mest besvikna över? Vilka spel hade vi hoppats allt för hårt på? Vilka spel levde inte upp till hypen? Vem skulle vi vilja se göra om och göra rätt?

(Vi vill upplysa om att listan inte representerar den samlade redaktionens åsikter utan enbart den iblandade skribenten. Den enhetliga och sammanhållna ytan till trots är redaktionen full av separata individer, av vilka såklart inte alla kan ha lika bra smak som alla andra.)

Enslaved
Peter
"En av grönska övertagen postapokalyptisk stadsmiljö jag kan få klättra runt i och utforska? Här är mina pengar, Square Enix." Så lät jag en gång i tiden, när Enslaved var hype och helt nytt. Några timmar efter inköp ville jag nästan ringa polisen och skrika att just blivit rånad. Det blev ingen hissnande fasadklättring eller någon känsla av att befinna sig i en bokstavlig storstadsdjungel. Det blev snarare en berg-och-dalbana för 5 åringar. Lika spännande, svårt och bundet till en räls. Det kanske var mina egna förväntningars fel, men jag tror fler än jag förväntade sig mer. Jag ville ha en steam-punkig utmanare till Uncharted men fick ett spel tunnare än ett regeringslöfte.

Duke Nukem Forever
Linus
Forever är inte ett spel, det är ett fenomen. Fjorton år. Fjorton. Fattar ni det? Min bror var strax över ett år när 3D Realms berättade att de jobbade på uppföljaren till dumcoola Duke Nukem 3D. När spelet trillade ner i min brevlåda hade han precis ramlat med moppen.

Hela spelvärlden började fnittra lite. Greven var tillbaka! Visst, efter fjorton långa år och dubbla utvecklarbyten förväntade vi oss inget polerat mästerverk, men vi kunde ha överseende med det. Duke Nukem ju! Att spelet skulle kännas just fjorton år gammalt redan på releasedagen hade vi dock inte räknat med.

Vid recensionstillfället beskrev jag det som en oslagbar mix av dåliga idéer och sämre utförande, vilket beskriver spelet perfekt. Grafik gjord av kattmat och fingerfärg, obefintlig AI, tråkiga banor och tråkigare vapen, samt pussel så värdelösa att det svider lite i tolvfingertarmen bara av att tänka på dem. Visst var Duke där i mitten av allt, men att sätta ett körsbär i en hög med bajs är antagligen definitionen av uttrycket ”too little, too late”.

Brink
Peter
Ett Call of Duty i framtiden med parkour-element och en gripande berättelse om ett idealsamhälle på ruinens brant. Kan man summera Brink på det sättet? Inte efter att ha spelat det i alla fall. Låt oss titta närmre på varför: Istället för att som i COD använda poängen man tjänar online till att köpa vapen, så fick man lägga det på anarkist-chict mode och att tatuera sin gubbe i nyllet. Vapnen skaffade man sig genom en serie poänglösa färdighetsprov. Efter 2 timmar hade varenda ägare av spelet skaffat sig alla vapen som fanns att tillgå. Berättelsen, som trots allt är bra, fick man ta del av genom filmklipp då spelet hade lika bra singelspel som ett airhockey-bord. Multiplayer fast med botar? Snälla.

Daikatana
Niklas
Det skulle bli John Romeros kronjuvel. Mannen som rönt jätteframgångar med Wolfenstein 3D, Doom och Quake lovade att hans nya spel, Daikatana, skulle bli det fetaste vi någonsin sett. Med utvecklarna Eidos och Ion Storm i ryggen var succén så gott som garanterad. "John Romero's about to make you his bitch", stod det på reklamaffischerna för spelet, och Romero fick stort utrymme i självaste Time Magazine.

Men någonstans på vägen började saker och ting gå fel. Var det kanske Romeros rockstjärne-personlighet som satte käppar i hjulet? Att han tvunget skulle ha ett multimiljondollar-kontor längst upp i en skyskrapa i Dallas? Att han skulle ha pengar till sina dyra hobbys, som att köra Ferraribilar? Att stora delar av utvecklingsteamet tröttnade och slutade? Hur som helst ledde detta och andra saker till att spelet blev försenat med hela tre år. Daikatana, som skulle ha kommit ut 1997 med den då svinsnygga Quake 2-motorn släpptes nu istället år 2000. Problemet var bara att då var inte motorn så het, med tanke på att både Quake 3 och Unreal Tournament släppts.

Inte nog med att spelet när det släpptes alltså var fult, det drogs även med andra problem. Att antalet gånger man kunde spara var begränsat, och att de datorkontrollerade medhjälparna bara var i vägen var bara två av de många anledningarna till att Daikatana blev... Bajs.

Metroid: Other M
Linus
Världens hårdaste rymdbrud. Vad i helvete hände? Som ett våp med grava daddy-issues springer hon runt och drägglar över den där halvt distanserade äldre mannen, samtidigt som hon hela tiden tjatar om den där jävla Metroid-ungen. “The baby… The baby! The baby? The Baby. THE BABY.” Det skulle ju bli härligt tredjepersonsäventyrande av den gamla skolan, men om vi trodde att vi skulle slippa en ogenomtänkt och påklistrad implementering av den där vift-gimmicken trodde vi helt fel. ”Oh, befinner du dig mitt i en hettad batalj? Dags att sikta med kontrollen på skärmen och gå in i Duck Hunt-mode! ROLIGT!”

Fuck you.

Too Human
Salle
Efter att ha briljerat i skräckgenren skulle Silicon Knights visa vart skåpet skulle stå när det kom till explosiv och episk action. Med spelet Too Human ville man blanda skandinavisk mytologi och Diablo-doftande med en berättelse som skulle ha både kött på benen och styrka nog för att kunna hålla som en påtänkt triologi.

Men åren gick, och spelet bytte konsol och det började lukta Duke Nukem om förseningarna. Skulle det ens bli nått av det? Så 2005 köpte Microsoft rättigheterna och nu blev det åka av. Skärmdumpar landade som granater på internet och visst såg det episkt ut, för att inte säta explosivt. Tre år senare fick vi resultatet. Det som på pappret kändes som en given succé, blev ett enformigt och på många sätt trasigt spel. Att det fanns intressanta idéer lös såklart igenom, men slutförandet var under all kritik.

Final Fantasy: Dissidia
Malin
Någon gång när min tv-spelsfanatism fortfarande bara tog sig uttryck i att kalkera all fanart jag kunde hitta på Zidane fick jag höra talas om att det fanns en form av Super Smash Bros-spel men med karaktärer från Final Fantasy-universumet till Playstation. Jag sökte efter spelet med ljus och lykta men lyckades aldrig hitta mer än några tveksamma skärmdumpar på japanska. Idag tror jag mig veta att det handlade om ett annat arkadspel där Sephiroth och Clud gästspelade, men jag är inte säker.

Så utannonseras då Dissidia under den tid post-Final Fantasy XII då serien blev allt mer omöjlig att hålla koll på. Jag blev överlycklig! Äntligen ett fightingspel som blandade karaktärer från alla spel i en episk showdown. Dessutom tycktes det som att den gemensamma mytologin från serien också skulle följa med eftersom vad som såg ut som Ifrit och Shiva utgjorde loggan. Äntligen skulle jag få uppfylla den dröm som under en kort spelsekvens blev sann 1998, nämligen att spela Sephiroth! Dessutom mot mina vänner som var helt ointresserade av allt som inte var Soul Calibur eller Smash Bros.

Så släpptes Dissadia och var (till största del) en enspelarupplevelse på ett rutnät där du inte får välja karaktär. Till Playstation Portable. Vem HAR ens en Playstation Portable?!

Halo: ODST
Linus
Förutom att ha spelvärldens sämsta undertitel var Bungies lilla avstickare inte särskilt dålig. Alls. Visst, ”hubbvärlden” var ganska tråkig, och storyn blek som bara den. Men spelmässigt var det som andra spel i serien, vilket tveklöst är ett bra betyg. Men det är också det som är problemet. Det blev bara ytterligare ett Halo. Man hade lovat oss att vi skulle få leka stealth-soldater mot en armé där den minsta av fiender var en överlägsen motståndare. Smygande och mörkerglasögon, taktiktänk och gerillakrigsföring. Typ.

Hade ingen sagt något hade jag trott att jag spelade med Chiefen den här gången också. Möjligtvis Chiefen med en förkylning. Man fick gå lite långsammare, men inte mycket. Livmätaren återvände, men det gjorde också den uppladdade energiskölden, bara med ett annat namn. Smygande såg vi inte mycket av, och något gerillakrigande blev det alls inte.

Om stealth i Halos universum får vi fortsätta drömma, om inte 343 Industries bestämmer sig för att ge oss vad Bungie en gång pratade om.