Veckolista: Tio spelkaraktärer som rymt

En vis man sa en gång "Fantasi är något vi använder för att få verkligheten att verka mer trovärdig". Och nog fan kan det behövas lite fantasi för att ljuga ihop något som slätar över vissa av människorna som ränner runt härivärlden.

Speltokiga som vi är har vi på Gameplayer valt att förklara det med att de helt enkelt är spelkaraktärer som rymt. Hjältar såväl som antihjältar, för att inte säga direkta bovar och uslingar, som tagit sitt virtuella pick å pack och gett sig in i vår värld. Med varierat resultat.

Vi på redaktionen har med ljus och lykta sökt världen över för att kunna berätta för er vilka personer som egentligen inte alls har här att göra.

Hunter S Thompson
Hunter S Thompson sa en gång att han skulle känna sig instängd om han inte hade möjlighet att ta livet av sig när som helst. Så han omgav sig med skjutvapen. När han väl satte pistolen mot tinningen och tröck av så tror jag inte att han dog, utan att han återvände till spelet han kom ifrån. En adrenalinstinn resa genom en drogrusig öken av americana, i jakt på den sanna friheten. Ett spel där man har tillgång till tusentals skjutvapen och där hälsa återfås vid intag av meskalin och whiskey. Ett spel där fienden är auktoritära Richard Nixon-kloner och ens enda vän är en 150-kilos advokat från Samoa. Ett spel vi på Gameplayer gärna skulle spela.

Kim Jong Il
Alla stereotypa diktatorer som i spelvärlden alltid ska störtas av en enmansarmé delas samma anfader, en fader som för länge sedan lyckades befria sig från pixlarnas bojor och göra det han gjorde bäst i spelen, i verkligheten. Vi vet alla vem han är, men där han med all säkerhet hade störtats i valfritt spel, står verkliga världen handfallen. Det är självklart Kim Jong Il jag pratar om, som med sin rockstar-attityd, totala avsaknad av finess och komiska kroppsbyggnad fortfarande är den mest stereotypa diktatorn vi sett i ett tv-spel. Trots att det är i verkligheten han ränner runt.
Det är tillbaks i spelen vi vill ha dig Kim. För seriöst, även om vi tycker det är helt okej att se dina gelikar leva rövare i spelvärlden, stället du i verkliga världen bara till besvär.

Tycho Brahe
Som en aristokrat och astronom med guldnäsa ska du resa genom upplysningens nyfikna tid och lösa både vetenskapliga och ovetenskapliga mysterier. Vid din sida har du en synsk dvärg vid namn Jepp som är din kompanjon och gycklare. När du får besök och har middagsbjudningar sitter Jepp under bordet och ruvar. Helt plötsligt kommer din tama älg rasande ner för trappen och dör på fläcken. Du måste undersöka varför, och finner att älgen var full efter att ha druckit massor av öl på övervåningen.
Vad låter det som tycker ni? Vi tycker att det låter som ingredienserna i ett humoristiskt peka-och-klicka äventyr från Lucasarts, kanske baserat på något Terry Pratchett skrev? Men det är det inte. Det var Tycho Brahes liv, hans riktiga liv. Han hade verkligen en dvärgbetjänt. Och en tam älg. Och eftersom han fick delar av sin näsa avskuren i en duell så lät han faktiskt klistra dit en i guld. Livet imiterar konsten, brukar man säga. I det här fallet är konsten ett spel, nämligen "Tycho Brahe: Science anno 1570".

Charlie Sheen
Han har tröttnat nu, Charlie Sheen. Nu får det fanimej vara nog. Här har han smugit runt och låtsats att han är helt vanligt, tigerblod och Adonis-DNA till trots. Och han har tröttnat. Tröttnat på att låtsas att han inte är en jäkla rockstjärna från Mars. Om någon annan än Bamse försökte slurpa i sig farmors dunderhonung och håva in superstyrka slutade det obönhörligen med svåra magkrämpor och en dålig eftersmak. “Pussy!” vrålar Charlie Sheen. Ont i magen? Vad fan är det? Ifall någon får för sig att snorta en lina av Charlies egen Sheen-drog det minsann ond bråd död och bortsmält ansiktet som gäller. Vi snackar barn som gråter över deras exploderade kroppar. Och hör sen! Den här världen är helt enkelt inte byggd för Charlie och hans machete. Och tro fan det, när han uppenbarligen snubblat rakt ut ur sitt alldeles egna spel: Charlie Sheen - Wrath of the Warlock.

Phoenix Jones och The Rain City Superhero Movement
I spelens, filmernas och serietidningarnas värld är det ofta hjälten som i slutet står som ensam segrare, med motgångarna bakom sig, staden säkrad och några erfarenheter rikare. Phoenix Jones visste att i den verkliga världen finns inga slut på orättvisor och kriminalitet. Han tog sin mask och bestämde sig tillsammans med sex andra superhjältar för att göra vår värld lite bättre. Iförd en dränkt i svart och guld pattrulerar han gatorna och stoppar brott, fyller i polisrapporter och ger mat till hemlösa. Tyvärr saknar vi i den verkliga världen livmätare som fylls på och möjligheten att ta hutlösa mängder stryk utan att det får konsekvenser. Phoenix har fått näsan bruten, blivit knivhuggen och legat på sjukhus fler gånger än han kan räkna.
Phoenix Jones, vi älskar dig och det du försöker göra, men återvänd till ditt lättsamma actionspel innan du gör dig allvarligt illa.


Elizabeth Bathory
Det finns alldeles för många protagonister där ute. Ibland vill man mycket hellre spela the bad guy. Eller en bad woman. Men det får du inte, för de finns tydligen inte kvar i spelens värld. Tänk dig att få ta rollen som den fagra grevinnan Elizabeth Bathory, som i jakten på evig ungdom blir alltmer galen. Vistas i genuin slovakisk 1500-talsmiljö, vandra längs byns gator och utforska Čachtice-slottet. Förför unga kvinnor eller anställ lockbeten, tortera dina offer och bada i deras blod. Tänk er grå himmel, mörka fängelsehålor och Elizabeths morbida inre röst som skriker högre för varje mord - som vill ha mer och aldrig nöjer sig. Försök tillfredsställa den rösten och undvik samtidigt att locka till dig uppmärksamhet från samhället. Charma omgivningen, tysta vittnen, se till att kropparna försvinner och sudda ut alla spår efter dig. Hur länge kan du hålla dig ung innan folk börjar misstänka att något lurt är på gång?

Muammar al-Gaddafi
Ego á la Charlie (Teh Warlock!) Sheen, en klädstil som får åttiotalet att verka helfräscht och en nästan komiskt Black Knight-aktig oförmåga att inse att det är kört. Om Muammar al-Gaddafi kan man säga mycket. Han behöver inte göras till en karikatyr, för hela hans person är en karikatyr som det är. Det är något otroligt galet med hans utseende, uppträdande och klädstil att man undrar om man inte sett honom förut. Kanske i ett spel? Den där galna makthavaren som alltid tycks ha en, i deras tycke, skitbra idé och sedan vägrar inse när det gått åt helvete – är det månne Gaddafi som gästspelar? Om så inte är fallet så borde Muammar genast transporteras nästa spel där galenskap och förvirring råder. Är det bara jag som tycker att nästa Cthulu-spel passar honom som handen i handsken?

Albert Fish
De där Japanerna. Jävlar alltså. Den här gången tog de ifrån tårna när de skapade skurken. Vi snackar tortyrälskande pedo-kannibal med en förkärlek för att kastrera folk, sticka nålar i sitt eget underliv och skicka långa obscena brev till änkor, och detaljerade mordbeskrivningar till offrens anhöriga. Inte typen man bjuder till en fest direkt. Än mindre till ett barnkalas. Synd bara att Hamilton Howard ”Albert” Fish (nämnde jag att han tog namnet ”Albert” från sin döde bror redan som 6-åring?) inte stannade i spelens värld. Istället drog han ut i på barnajakt i Amerika, där han samlade på sig smeknamnen Gray Man, The Werewolf of Wysteria, The Brooklyn Vampire, och The Boogeyman i sitt ständiga sökande efter någon ny att sätta tänderna i, både bildligt och bokstavligt talat. Huga! Tillbaks till skräckspelen med dig!

GG Allin
Vad får man om man kombinerar Guitar Hero, Postal 2 och Rapelay? Spelet som GG Allin tydligen tyckte var alldeles för jävla lamt för att han skulle hänga kvar. Han tog nämligen med sig sina minst sagt färgstarka scenframträdanden ut på turné i verkliga världen. Justin Bieber tar upp en tjej från publiken, sjunger en kärlekssång till henne och ger henne rosor. GG Allin släpar upp en tjej i håret för att puckla på henne (och utsätta henne för lite suprise sex) mitt på scen. Skränig musik blandas med piss och skit. Och blod i rikliga mängder. Härlig kille. Verkligen.

Elijah Wood
Den japanska rollspelsmarknaden har alltid dragits med ett antal berättartekniska problem. Stela karaktärer utan förmåga att trovärdigt uttrycka känslor är i och för sig ett problem för spelmediet i stort, men klassiska, japanska rollspelshjältar har utvecklats noll och ingenting sedan åttiotalet. Att alla huvudpersoner alltid är 14-åriga pojkar med miniliten mun, roligt hår och enorma ögon gör det inte lätt att skapa trovärdighet i storyn.
Vi på Gameplayer förstår att Elijah Wood ville fly från den generiska japanska rollspelsgenren och prova sina vingar i den västerländska kulturen, men det är nog nu. Vi är ledsna Elijah, men man måste ha ett bredare känslospektrum än en sked för att lyckas. Dessutom är du typ 14 bast, jag tror inte det är lagligt att jobba som du gör. Tillbaka till ditt generiska, japanska rollspel med dig!