Spelet börjar med att den huvudperson man just skapat faller ned för en bergsvägg och förlorar medvetandet. När man vaknar befinner man sig i en by där man helt utan omsvep berättar att byns gamla jägare gått i pension och man numer har fått jobbet.

Det är allt. Undrar man något står det i böckerna i bokhyllan, eller så kan man läsa om det i stridsskolan. Om inget förbryllar en är det bara att sätta igång med något av de uppdragen som finns tillgängliga från början...

...och sedan försöka igen och igen och igen. För du kommer att dö det första du gör, kanske dör du till och med på de fredliga monstren i början. De som knappt attackerar en alls. För Monster Hunter Freedom Unite (MHFU) är bittert svårt. Faktum är att det är så svårt att folk spelar det en kort stund och sedan lämnar de serien för att aldrig mer återvända. Nej, jag överdriver verkligen inte, spelet är helt vansinnigt svårt.

Innan man förstår på vilket sätt spelet är svårt, måste man förstå mer om hur det spelas. Man gör uppdrag, bygger nya vapen och gör fler uppdrag. Dessa får man i spelets enda by (som fungerar som save-ställe och där spelets två affärer finns), sedan ger man sig ut i ödemarken på de olika banorna. Ute i det vilda kan man spöa monster och även samla frukter och bär, man kan fiska och hacka sten, allt för att bygga bättre vapen.
Spelet sker helt i realtid, man trycker på triangel eller cirkel för att göra en attack och det finns även serier. Man kan också avbryta slutet på en attack genom att rulla. De olika vapenklasserna spelas dock extremt varierat, med vissa vapen följer en sköld som gör att man egentligen aldrig behöver släppa garden, med andra går det inte ens att skydda sig alls. Variationen är enorm mellan de elva klasserna och det nästan som elva olika spel. Varje vapen kräver sina strategier och har sina användningsområden.

Minns ni de gamla arkadspelen från 80-talet? Det fanns ingen AI på den tiden, så fienderna rörde sig i mönster. För att bli bättre i spelet lärde man sig fiendernas mönster och hur de skulle hanteras och på så sätt blev spelaren hela tiden bättre, utan att karaktären blev starkare. Detta användes bland annat som metod för att få folk att fortsätta mata mynt ner i inkastet på de gamla arkadmaskinerna (och används än idag i vissa spel). På samma sätt fungerar MHFU. Monstren har vissa mönster och rörelser, man måste studera dem och prova sig fram för att hitta öppningar.

Problemet i detta är att nu att varje vapen kräver olika strategier på olika monster. Som exempel vill jag gärna ta det som kallas för "Great Sword". Det är ett ENORMT svärd, långt som spelaren själv, som tar mer än en hel sekund att svinga. Till en början tror man att svärdet är värdelöst, det är så löjligt segt. Men när man provar sig fram ser man att det på vissa ställen finns små, små öppningar i monstrens mönster, där man kan liksom pilla in ett slag. Det kräver dock att man placerar sin karaktär exakt rätt och timar slaget helt perfekt. Men lyckas man gör man stor skada.

Som ni säkert gissat förklarar detta varför spelet är så svårt. Även med nybörjarvapnen som är snabba och lätta att hantera så känns monstren oövervinnerliga, de kan slå dig mitt i en slagserie så att du förlorar halva livet och du kan inget göra (annat än att inte göra slagserier)! Detta gör att spelet är extremt frustrerande de första timmarna. Svårighetsgraden är så löjligt hög att man inte tror att det är sant.

Men här kommer också spelets storhet. För inte bara karaktären utvecklas, spelaren lär sig allt mer och ju mer tiden går desto bättre blir man på att se mönster och lära sig hur man ska spela. Detta ger en enorm tillfredsställelse. Dessutom är spelet extremt spännande, det finns en helt vansinnig mängd vapen, föremål och rustningar.

Faktum är att systemet för just rustningar är det bästa jag någonsin mött i ett spel. De kommer i fullständiga set, hjälm, överkroppsskydd, midjeskydd, handskar och skor. Man kan antingen mixa och matcha som man vill, men bäst blir det om man samlar saker från ett och samma set. Detta låser upp förmågor som gör rustningen användbar långt bortom sitt defense-värde (det är ofta givande att välja en sämre rustning om dess skills är bra). Till råga på allt finns dessutom extremt många olika set (över 100) så det finns alltid något att upptäcka.

Spelets banor är små och uppdelade i sektioner. Det gör att det blir lite lättare att hitta men samtidigt känns inte spelet lika storslaget. Detta mildras dock av att banorna finns i dag- och en nattversion samt att de är extremt snygga och detaljerade. Faktum är att miljöerna är så snyggt designade att jag inte sett något liknande sedan PS1-eran, som för mig var magisk på något sätt.

MHFU har dock sina svagheter. Förutom att det är enormt svårt och frustrerande i början så är kontrollschemat inte perfekt. Framförallt ligger kamerastyrningen på styrkorset, vilket gör att man inte kan styra karaktären och kameran samtidigt. Det känns som att det borde gått att lösa snyggare och det blir riktigt problematiskt då man slåss mot flera monster samtidigt. Det är dock inte spelförstörande och man lär sig arbeta runt det efter ett tag.
En annan svaghet hos spelet är att ljudet är lite för pipigt och att det låter för mycket på en gång, men jag är lite känslig för sånt så de flesta andra bryr sig nog inte.

Spelet har också en MP-funktion som låter dig spela med kompisar som befinner sig i närheten. Denna går att använda tillsammans med PS3ans Ad Hoc-program (som finns gratis på PSS) för att spela med folk över internet. Det fungerar som vanliga spelet fast man är fyra spelare som spelar samtidigt och gör särskilda uppdrag tillsammans (dessa går även att göra själv).

Slutligen vill jag säga att detta är ett av de mest genomtänkta och välgjorda spelen jag någonsin spelat. Man märker att varenda detalj är exakt som utvecklarna ville ha den och de har tänkt på saker som andra skulle klantat bort. I vissa fall blir man förvånad över hur snyggt och bra utvecklarna löst saker och ting.
Å andra sidan innebär detta också att det inte är ett spel för alla. Kan man ta sig förbi spelets tidiga svårighetsgrad så finns dock ett helt underbart lir att spela i många år framöver.