En hemlighet på paus

Djupt i mitt inre brottas små, rosa fluffiga kaniner med starkt morbida fantasier. Jag andas psykisk terror, nervkittlande thrillers och blodbadsgore som andra äter mackor till frukost. Vi pratar givetvis om genren skräck; i film, i böcker, på nöjesfält, men framför allt i spel. Finns chansen till en läskig upplevelse tas den alltid innan mina hjärnceller hunnit nås av skepsisens brus. Men jag har en mörk spelhemlighet jag inte velat dela med mig av, förrän nu. Jag, Kerstin Alex, bekänner härmed att jag trycker på paus när jag blir rädd och lämnar rummet tills jag lugnat ner mig.

Paus!

Jag hann fylla 14 år innan jag på eget bevåg tordes köpa hem ett skräckspel. Som nyutblommad tonåring inhandlades således Ghosthunter till Playstation 2. Det var då mitt ytterst skamfulla beteende startade. Det som kom att förstöra min image jag jobbat hårt på att upprätta. Länge hade jag skrytigt för klasskompisarna i skolan om min entusiasm för det obskyra, om att jag fick titta på så mycket barnförbjuden film jag ville för min mor och framför allt att jag vågade. Allt detta raserades 30 spelminuter in i Ghosthunter när jag från ingenstans plötsligt blev jagad av ett jättemonster i sann body horror-anda. I ren panik pausade jag spelet och stängde av konsolen. Sedan dess har jag alltid tryckt på paus så fort något skrämt mig. Ibland kan jag inte återvända till spelet på flera timmar.

Nu när jag lättat mitt hjärta och nervöst väntar på min dom, kan jag inte låta bli att tänka att min hemlighet inte borde vara den enda där ute. Är det inte så att vi alla sitter på en spelhemlighet vi inte vågar dela med oss av? Något som på ett eller annat sätt förstör vår spelimage och får oss att skämmas. Har du aldrig gått in på gamefaqs eller youtube när du fastnat i ett uppdrag? Har du aldrig spelat igenom ett spel på easy och sedan ljugit om det? Har du aldrig gett upp ett spel på grund av en svår boss men helt enkelt bara sagt att du tröttnat, eller har du aldrig hittat en trygg plats bakom ett hörn och pumpat ammunition för att du inte törs ta en närstrid?

PAUS!

Trots att skräck är en genre jag älskar och dagligen fascineras av undrar jag ofta varför jag utsätter mig för denna terror. Mitt enda svar är att jag är beroende av något jag älskar och har lärt mig att tackla situationen på ett annorlunda sätt. Hjärnan vill gärna ge en illusion av att nerverna klarar av vilket skräckspel som helst, vilket ofta är fel. Ändå varvar jag dessa spel, en efter en. Några av många exempel som trasslat till mina nerver är serierna Resident Evil, Silent Hill, Project Zero och Forbidden Siren. Men då har det spelats på mitt lilla speciella sätt. En spelstil vilken i hög grad skulle kunna beskrivas som panikartad, vilket visserligen brutalt råslaktar stämningen för alla andra som törs titta på, men som ändå fungerar för mig.

Vad är egentligen rätt och fel när det gäller taktik och knep? Är inte det viktigaste att man själv njuter av och tar sig igenom ett spel på sitt eget sätt? Det kanske inte är egenskaper man skryter med öppet men som hjälper en ta sig vidare. Jag inte låta bli att föreställa mig hur folk suckar och tycker det jag gör är ytterst pinsamt. Eller tvärt om, höjer på ögonbrynen och tänker; ”vi har alla våra knep, so what?”. Men har ni någonsin vågat dela med er av något genant så pass öppet? Jag tror i ärlighetens namn det inte finns någon där ute som inte har någon spelhemlighet, och jag har sannerligen fler än denna. Men det är en annan historia för ett annat tillfälle.

Nu när jag har jag biktat mig kan jag med gott samvete avslöja att Silent Hill 8, Alice – Madness Returns och framför allt Dead Space 2 är kommande speltitlar jag absolut ser fram emot att få pausa i.