Personporträtt av Yoko Shimomura

Det är knappast någon nyhet att spelindustrin domineras av män, men det finns alltid undantag som bekräftar regeln och de blir fler. I detta fall syftar jag på kvinnor i spelbranchen och Yoko Shimomura är en av dem. Jag vill inte bara uppmärksamma henne för hennes kön, utan även för hennes oerhörda förmåga att uttrycka känslor i musik. Hon har fängslat gamers i 22 år och i dagsläget har hon relativt många järn i elden. Bland annat är hon aktuell som kompositör till kommande Final Fantasy Versus XIII.

Yoko Shimomura föddes den 19 oktober 1967 i Hyogo prefekturen i Japan, där hon även växte upp. Om man ser till hur hon var i sin barndom märker man att det absolut inte var en slump att hon blev spelkompositör då hon som fyra- eller femåring började lära sig spela piano. Det som förmodligen skilde henne från andra japanska barn, eller snarare barn över huvud taget, var att hon brukade leka att hon komponerade musik. Det allra första musikstycket hon lyckades sätta ihop kan hon fortfarande spela, men har aldrig framfört det för någon då hon tycker att det är pinsamt dåligt. Dessutom avgudade hon klassisk musik och hade under hela sin uppväxt ett stort intresse för att spela tv-spel.

Det musikaliska intresset följde henne hela vägen till, och igenom, prestigefyllda Osaka University of Music, där hon tog examen 1988 med piano som huvudämne. Det var tänkt att Yoko skulle spinna vidare på en karriär som pianolärare, men hon sökte istället jobb hos diverse spelbolag. På den tiden var inte spel vidare erkänt som en accepterad kulturform och det blev svårt för Yoko att förklara sitt karriärval för vänner, familj och lärare. Speciellt när hennes väg redan var lagd mot ett annat yrke. Yokos föräldrar ska även direkt ha motsatt sig det i form av tårar, för visst kan det sticka i ögonen när en talang ”går till spillo”? Det är intressant att deras reaktion, som de sedan förmodligen ångrat, var så stark, och att hon ändå valde fullfölja sin dröm inom spelbranchen.

Det företag som nappade först på hennes musik var Capcom, något som ska ha förvånat Yoko själv då hon inte trodde att ett så pass stort företag skulle vilja ha en nyexaminerad elev. Där var hon verksam i fem år och hann producera, antingen i team eller själv, musik till sjutton olika spel, bland annat till det klassiska fightingspelet Street Fighter II. 1993 fick hon jobb på dåvarande Square, nu Square Enix, som bland annat ligger bakom Final Fantasy-serien. Där skulle hon jobba i nästan ett decennium, fram till 1992, och producera musik till riktigt stora rollpel som till exempel Legend of Mana till Playstation, som hon personligen anser är det som bäst uttrycker den hon är själv.

Yoko är även kompositören bakom samtliga Kingdom Hearts-titlar, vilket ska vara det mest speciella soundtracket för henne och dessutom den största vändpunkten i hennes musikaliska karriär. Det är inte så konstigt eftersom soundtracket till det första spelet gjorde succé och sålde miljontals skivor världen över och titelspåret har rankats som den fjärde bästa rollspelsmusiken någonsin. Hennes absoluta favoritstycke ska dock vara ”Dearly Beloved” från Kingdom Hearts II:s startmeny. I soundtracken har hon bland annat tagit hjälp av Utada Hikaru, en japansk-amerikansk sångerska som sjungit bland annat i Simple and Clean och Sanctuary, två låtar som används i introduktionerna till Kingdom Hearts respektive Kingdom Hearts 2. Däremot var Yoko inte speciellt exalterad när hon fick höra om idén bakom Kingdom Hearts. Hennes första tanke när hon fick uppdraget att komponera musik till spelserien ska ha varit: "Oh, please don't make me do it. I'm sorry, but I can't do it”.
Ett spel som blandar Final Fantasy och Disney låter lite som en flopp och även hon tvekade på dess genomslagskraft, något som hon och många med henne fick äta upp efter att serien drog in storkovan på marknaden. Kingdom Hearts soundtrack var det allra sista hon jobbade på som fast anställd hos Square Enix och har bland annat spelats under Play! A Video Game Symphony, en symfonikonsert som turnerat världen över. Idag är hon frilansare och har bland annat gett ut ett greatest hits album från hennes tid hos Square Enix; Drammatica: The Very Best of Yoko Shimomura, som kom ut 2008.

Det har inte lidit någon nöd på oss svenskar när det gäller att få avnjuta Yokos musik, detta tack vara initiativ av Arnie Roth, som själv är känd som prisbelönad dirigent, kompositör och skivproducent. Förutom att ha komponerat musik till ett antal animerade Barbiefilmer (what’s up with that?), är han nog mest känd för att dirigera tv-spelskonserter som Play! A Video Game Symphony och ett antal Final Fantasy konserter. Tillsammans med Kungliga Filharmonikerna hölls konserten Sinfonia Drammatica i Konserthuset i Stockholm, så sent som den 4 augusti förra året.

Förutom Street Fighter II, Kingdom Hearts och Legend of Mana är Yoko mycket stolt över sina prestationer inom Super Mario RPG-serien. Men hon håller sig ytterst ödmjuk till det faktum att hon anses vara en av världens mest kända kvinnliga spelkompositörer. Att hon är just kvinna, och vad det kan ha betytt i form av motgångar, tycks hon inte vilja prata om. När hon får en direkt fråga om det svarar hon istället att det är svårt att inse att musiken får en sådan världsomspännande räckvidd när hon sitter i sin lilla hemmastudio dagarna i ända. Yoko känner sig inte alls som en superstjärna inom spelmusikbranchen och huruvida hon anser att det är svårare som kvinna att lyckas eller ej förblir osagt. Däremot brukar hon påpeka att det faktiskt tog henne hela tjugo år innan hennes namn blev stort.

Yoko säger sig inspireras av stora klassiska kompositörer som Chopin och Beethoven. Hennes egen musik innehåller som regel mycket piano men varierar rent genremässigt i rock, pop, industri, klassiskt och mycket annat, vilket gör Yokos musiksmak och produktion mycket bred. Anledningen till att hon lyckas så väl med att nå sina lyssnare på ett känslomässigt plan är att hon inspireras av personliga erfarenheter som berört henne emotionellt. Hon kommer ofta på melodier när hon gör saker som inte har med hennes dagsrutin att göra, resor är en sådan sak. För att citera henne själv:

“… even during my everyday life, I come up with tunes when I’m emotionally moved. By looking at a beautiful picture, scenery, tasting something delicious, scents that bring back memories, happy and sad things… Anything that moves my emotion gives me inspiration.”