Big in Japan del 1: Hjälp jag är vilse i Tokyo och förstår ingenting!

Som ni kanske har lagt märke till (eller kanske inte) så har jag lyst med min frånvaro här på sajten den senaste tiden. För att lugna era oroliga själar och bespara er från tankebanor i stil med ''Va?! Har han lämnat oss för evigt?! Vad är nu meningen med mitt liv?!'' kan jag konstatera att jag fortfarande lever och är numera bosatt i Tokyo.

Shibuya Crosswalk. Lugnet innan stormen

Tanken är att jag, under tiden som jag studerar Japanska i denna världsmetropol, även ska rapportera för Gameplayer om aktuella händelser och om den japanska spelkulturen i övrigt som är klart annorlunda från den i väst. Detta innebär att majoriteten av mina texter kommer vara i form av reportage, men framför allt krönikor där jag fått instruktionen (eller snarare tillåtelsen) att dela med mig av mina utsvävande tankar och observationer kring denna märkliga plats – inte helt olikt en reseblogg.

Vi kan kalla det blajtexter. Men roligt blaj. Eller kanske till och med intressant blaj, jag vet inte.

Metal Gear Arcade. 3D-versionen av Metal Gear Online som släpptes i slutet av förra året

Hur som helst. Jag har inte varit här i särskilt lång tid än men än mer är de nya intrycken. Stadspulsen är konstant påtaglig. Då stadens invånarantal nästintill kan likställas med Sveriges är det inte konstigt att centrala Tokyos gator ständigt kryllar av korta japaner (äntligen har jag rätten att kalla någon kort). Neonskyltar blinkar vart du än vänder blicken, högtalare från elektronikbutiker spelar j-pop enerverande högt och överallt finns ungdomar som ser ut att vara tagna ur en tonårsanimé.

Någon sa att det värsta med fördomar är att de ofta stämmer. Vad angår Tokyo stämmer detta idiotiska påstående rätt bra. Men på ett bra sätt!

Denna kan bli din för ynka 7500 kronor

Än så länge har jag inte kunnat få en klar uppfattning kring hur stor roll spelen har i Tokyobornas vardagliga liv men visst ser man alltid ett flertal människor på tåget eller snabbrestaurangen som sitter insjunkna i sitt PSP eller DS (PSP:n är dock mest vanlig för stunden. Det måste bero på det där Monster Hunter-spelet som fick konsolen att slå försäljningsrekord).

Arkadkulturen är ett kapitel i sig, ett kapitel som jag inte hunnit utforska tillräckligt för att göra det rättvisa. Men av det jag sett hittills verkar arkadhallarna vara fyllda av spel som är gjorda att spelas i arkadhallen, under mer sociala omständigheter. Bland dessa har vi till exempel beat em ups som spelas av fyra personer. Alternativa kontrollmetoder verkar också vara hett här, som ett fotbollsspel som styrs med en touchscreen och spelkort. Och då ska vi inte gå in på musikspel som Taiko: Drum Master och Guitar Freaks – kabinetter som alltid bemannas av någon som har för mycket fritid och som inte ser lika cool ut som den tror.

Det intressanta med arkadscenen är att många titlar som aldrig skulle falla västvärlden på smaken lyckas hitta hit, vilket gör det hela mer spännande för mig. Speciellt då det närmsta jag kommer arkadspel hemma i Sverige är pokermaskinen i lokalpubben.

Jag håller fortfarande mina ögon öppna efter bordvältarspelet.

Slutligen - Toweru Beeru!

Men nu ska jag bespara er från mina tafatta observationer. Som ni kanske märker har jag spenderat för mycket tid på platser med alkobuffé och i karaokebarer (med alkobuffé) och för lite tid i både arkadhallen och i Tokyos elektronikdistrikt Akihabara. Man måste göra rätt prioriteringar liksom.

Nu ska jag peppa inför 3DS-lanseringen som är en månad innan resten av världen. Sug på den karamellen!