Anala bekännelser En gång för länge sedan satt en liten man och tänkte stora tankar. Hans namn var Sigmund Freud och lade grunder för många teorier som fortfarande används vid psykoanalys och allmänt om ditten (filosofi) och datten (psykologi). En teori handlar om hur 1,5 - 3 år gamla barns bristande eller överengagerade potträning utgör grunden för en senare antingen överdrivet perfektionistisk eller överdrivit slarvig personlighet. Denna fas, kallad den anala fasen, misstänker jag starkt att jag och många av världens tv-spelare har fått stora men efter.
För några kvällar sedan hade jag tråkigt. Inte sådär slötråkigt, som när det inte finns något på tv eller när ingen av ens vänner har tid eller när det inte finns något kul på internet. Jag hade helt enkelt ingen tv, jag hade inget internet och jag hade inga spel och vännerna, ja, de hade annat för sig. Jag var ett populärkulturellt missfoster. Så jag gjorde det vilken annan tragisk människa hade gjort i samma situation. Jag plockade upp Soul Calibur 2, fast bestämd att återigen klara spelet till hundra procent, helt enkelt för att låsa upp allt som försvann tillsammans med mitt förra minneskort.
I början var det såklart roligt. De färdigheterna jag hade för något år sedan gjorde sig snabbt påminda och jag klarade det mesta utan problem. Fast som alla som har spelat Soul Calibur 2, och för den delen vilket slagsmålsspel som helst, vet är att lyckan är kortvarig. De lätta fienderna blir genast infernala antagonister, de trevliga uppdragen blir oövervinnerliga nemesisar och spelets härliga walk in the park-känsla förvandlas till en obekväm walk in hell-påminnelse.
Smekmånaden var över. Timmarna tickade snabbare än vad jag var medveten om och någonstans i ett svagt ögonblick sittandes i ett hav av mjölkförpackningar, odiskade tallrikar, ölburkar, ciggarettförpackningar och spritflaskor påminner min rumskamrat mig om att det faktiskt är min tur att diska nu. Jag tittar på honom och vädjar att jag ju faktiskt bara måste klara den här banan för om jag gör det låses ett helt nytt kapitel upp och där kan jag köpa de där svärden som är så tuffa och som vi sedan kan använda på bakfyllan och skratta åt och dessutom kanske, om vi har riktig tur, får vi den där sadomasochist-dräkten till Astaroth som ju är så hysterisk.
Och det var någonstans här som jag insåg vad jag hade förvandlats till. En totalt nedgången spelknarkare som inte kan ge sig förrän han har fått sitt totala fix, klarat ett spel till hundra procent. Det tragiska är att jag vet att jag inte är ensam och jag vet att det finns fler som gör som jag, trots att själva spelandet inte är kul. Och inte bara det, det är dessutom helt förfärligt frustrerande, dräpande desperat och otroligt ångestladdande. Jag vet ju att det jag gör är helt onödigt, att de där hundra procenten inte skänker mig något mer än en kort stunds tillfredsställelse, att jag har så mycket viktigare saker att ta itu med, att jag har disk som möglar, tentor som måste pluggas in och uppsatser som måste skrivas. Ändå sitter jag där.
Hundra procent. Bara ett uppdrag till.
Denna insikt i mitt sjukliga beteende har gett mig lite förståelse dock. Jag inser nu varför så många "gamers" har svårt att ta till sig The Sims, ett spel vars essens är tvärtemot att maxa sina karaktärers olika statistiska färdigheter, och jag förstår således också hur folk som kommer utanför spelkretsar har så lätt att ta till sig det. De är helt enkelt inte indoktrinerade i att maxa, i att levla, i att få hundra... ja, ni vet vid det här laget vad jag menar. Det är inte de trogna The Sims-spelarna det är fel på, det är inget fel i Studentliv, Dinosaurieliv eller vad nu de olika expansionerna kallas. Det är vi och vår analitet som har resulterat i en onödig och direkt förfallen perfektionistisk spelstil där vi har svårt att se utanför våra statistiska och levlande ramar.
Och nästa gång vi ser ett nytt slagsmålsspel i en redan erkänd serie vill jag att vi reagerar likadant som vi gör när vi ser en ny expansion i The Sims. Fast det kommer vi inte att göra. För vi vill ju ha våra hundra procent snarare än en någorlunda mänsklig upplevelse. En upplevelse som inte har några satta mål är en upplevelse som vi inte förstår oss på. Och det är vår svaghet.
+ Henrik Vilén | 3 okt 2006 11:00
|
| Kommentarer |
|
Påminn mig att aldrig träffa dig :p
Just kidding, vet precis vad du snackar om... man försöker undvika det beteendet ibland när det kommer någe nytt. Men demonerna kommer genast tillbaka. Fan ta alla Resident Evil spel ARGH!!! Och Civilization... och... alla jäkla spel som jag spelar... men men... idag är jag på bättrings väg. Igår blev jag träffad av solen faktiskt... en ny känsla :p
|
|
|
Anonym | 3 okt 2006 14:58
Jag är också gamer men inte så överdrivit(innan va jag det men inte nu). Alltså du, skaffa dig liv innan du rotnar!
Ta inte det så hård!
|
|
|
Anonym: Alla krönikor är överdrivna för att göra en poäng, självklart prioriterar jag trevliga socialisationer framför att klara ett svinsvårt uppdrag. Inte med det sagt att socialisationer är ett tecken på "liv", vilket för övrigt är en svintöntig kommentar. Självironi är en dygd och jag har inga problem med att dela med mig av mina värsta och mest tragiska sidor.
Sultan: En sak har jag dock kommit på, det funkar inte att radera sparfiler eller kasta ut minneskort, det gör bara saken värre när man hittar spelet på nytt efter något år. :(
|
|
|
Riktigt intressant krönika! Jag kände igen mig själv, men nu har jag hamnat på den andra sidan. Jag kan knappt spela ett spel längre...
|
|
 |
Mysli: Sådant går ju i vågor. Vill jag kickstarta ett sug brukar jag ge mig på ett gammalt favoritspel, det brukar få igång intresset igen.
|
|
|
 |
|
