Länge leve konsolexklusiviteten

Ibland måste jag verkligen intala mig det, men jag tror innerligt på att en florerande och levande bransch mår bäst av variation. Finns det bredd så finns det hopp. Argumentet är extremt fluffigt och mer en filosofisk tanke än något som alltid fungerar i praktiken. Men som jag ser det - så som jag vill ha det, så kommer det aldrig finnas en enda dominerande maskin på konsolmarknaden. Helt enkelt för att det blir en för smal väg att gå för en sådan bred och svullen bransch.

Gammal reklam från Sega

Och innan ni sätter kanelbullen i halsen vill jag poängtera att jag mycket väl är medveten om att allt i slutändan handlar om pengar, om utvecklare och utgivares förmåga att hålla företaget flytande och betala ut löner till sina anställda. Men jag hoppas också att de flesta företag har något mer driv än just dollartecknet, att det finns något eller några där som vill föra branschen framåt och inte alltid placerar den ekonomiska aspekten i första rummet. För om vi som människor aldrig tog risker skulle vi heller aldrig lära oss att gå.

Historieboken berättar att det alltid funnits rivalitet mellan de olika konsoltillverkarna, med tillhörande fanboy-klick därtill. Dusten mellan Sega och Nintendo som inleddes på 8 bitar eskalerade när bitarna fördubblades och vem kommer inte ihåg Segas minst sagt vassa pikar mot konkurrenten? Med facit i hand ser vi ganska snart att Super Nintendo stod som vinnare då konsolen fick flest riktigt bra spel och inte minst bättre versioner av samma spel. Men, och här kommer hela min poäng; det hade varit en förbannat tråkig generation om vi inte haft den kapprustning som vi fick se. Sonic mot Mario, liksom. De må springa runt samma löparbana nu för tiden men en gång i tiden stod de i varsin ringhörna och blängde elakt mot varandra. Det är svårt att inte säga att det var bättre förr.

Innovation från Sony

Jag vet inte om jag är naiv, men jag kan tycka mig se spår av detta även under denna generation. Vi lämnar Nintendo Wii utanför diskussionen och konstaterar istället att Sony hela tiden jagat Microsoft, dess publik och dess spel. Och jag tror faktiskt att Sonys nedgång från föregående generation är något som gynnat oss spelkonsumenter. Min känsla är nämligen att Microsoft kör med lite för många säkra kort, spel som förutspås generera klirr i kassan och som allt som oftast också gör det. Men det är ett rätt smalt tillvägagångssätt och enligt mitt tycke ser vi en större bredd hos Sony. Med mark att ta in bör man testa nya grepp, som inte alltid genererar en ekonomisk succé men som ger den intresserade ännu en anledning att se åt Playstation 3-hållet. Man vågar ta risker - kanske just för att man inte har något att förlora. Heavy Rain förutspåddes inte generera några större intäkter till företaget, grundat i spelets smala natur. Ändå valde man att satsa på Quantic Dreams och backa upp spelet, just för att det på ett bra sätt summerar Sonys bredd i utvecklarstallet.

Så Microsoft vinner med all säkerhet kapprustningen mot Sony under generation sju. Men när vi om några år blickar bakåt så tror jag vi alla är tacksamma för den bredd som vi har i nuläget. Och förhoppningsvis pågår samma kapprustning även då, för den enda egentliga vinnaren är vi spelare, även om intresset tenderar att bli lite väl dyrt.

Anders Brunlöf skriver till vardags för bitlof.se och hörs även i Retroresan