Sagan om Halo: del 1

Att spelvärlden aldrig skulle bli sig lik efter Halo var det nog ingen som förutsåg innan spelets lansering. Idag är det arv som Halo lämnat efter sig omöjligt att förneka och efterskalvet gör sig påmint hos i princip alla moderna förstapersonsskjutare. Vad var det som gjorde Halo-serien till den framgångssaga det blivit? Vart började sagan och hur kommer den sluta? Denna hyllningstext ska gå till djupet på en spelserie som kom att revolutionera genren och skaka om en hel bransch. Detta är historien om Halo.

Skapelseberättelsen

Alex Seropian

Bungie skapades 1991 av den då unga universitetsstudenten, Alex Seropian. När han ställdes inför valet att klippa sig och skaffa ett jobb eller starta ett spelföretag valde han det sistnämnda. Seropian skramlade ihop pengar från vänner och familjemedlemmar för att sedan publicera två egenprogrammerade spel: Gnop! och Operation Dessert Storm. Spelen var enkla och blev aldrig några större framgångar (Seropian blev förvisso erbjuden 15 dollar för källkoden av Gnop!).

Seropian stiftade senare bekantskap med programmeraren Jason Jones som han hjälpte lansera rollspelet Minotaur: The Labyrinths of Crete. De bestämde sig för att satsa på Macintosh-marknaden eftersom konkurrensen var betydligt mindre inom plattformen. Spelet sålde i 2500 exemplar. Detta, och en förstående hustru, räckte för att Seropian skulle ge sig i kast med ett nytt projekt och tillsammans med Jones började de utvecklingen av 3D-äventyret Pathway into Darkness. Spelet blev en kommersiell framgång i jämförelse med tidigare titlar och det belönades med ett par utmärkelser. Studion flyttades från ett unket sovrum till vad som personalen beskrev som en lokal tagen ur Silent Hill.

Marathon från 94

1994 lanserade Bungie Marathon den första delen i en spelserie som kommit att ses som en andlig föregångare till Halo. Likt Halo är Marathon en förstapersonskjutare och redan här ser man några inslag som då var smått revolutionerande för genren men som inte kom att nå sin fulla potential för än de raffinerades i Halo-serien. Spelet släpptes under den tid då Doom fick stor medial uppmärksamhet och eftersom Marathon var Mac-exklusivt blev det aldrig en större försäljningsframgång. Bungie släppte senare realtidsstrategin Myth och senare actionspelet Oni, varav det sistnämnda var det första spelet som deras då nystartade Kalifornien-division utvecklade.

Det första fröet
Halos utvecklingsprocess var minst sagt turbulent. Spelet gick igenom många olika stadier innan det blev vad det är idag. Det är sällan utvecklare visar upp spel vars slutgiltiga koncept inte är bestämt, men i Halos fall fick vi följa de radikala förändringarna som spelet gick igenom från ruta ett. Till en början var Halo inte en förstapersonsskjutare, utan ett till synes klassiskt realtidsstrategi till Mac och Windows. Spelet hade redan då tydliga inslag som bevarades till seriens slutskede. Stor tyngd lades på enhetshantering och stora slagfält där små trupper och taktiskt samarbete var essentiellt – något som bidrog till den färdiga produktens briljans.

1998 genomgick spelet sin första grundliga förändring. Fågelperspektivet slopades och ett genrebyte gjordes. Nu var det taktiskt tredjepersonsaction som gällde och Halo så som vi skulle komma att känna till det börjar bli till. Master Chief har gjort entré även om han inte är särskilt exklusiv, truppsoldaterna som man har direkt kontroll över består nämligen av ett flertal spartaner. Man kan skifta mellan soldaterna och styra den som är lämpligast för ögonblicket, ett tydligt RTS-inspirerat inslag.

Blind Woolf - en av många saker som slopades till den slutgiltiga versionen

Dock fanns det ett flertal inslag som kom att slopas till den färdiga versionen. Bland annat var det från början tänkt att Master Chief inte bara skulle manövrera tekniska vidunder som Ghosts och Warthogs utan även så kallade ’’Blind Wolfs’’, kycklinginspirerade dinosaurieliknande varelser. Vid sidan om dessa skulle ringvärlden vara bebodd av andra jätteödlor och dylikt. Även fordon och vapen slopades, men gjorde sedan entré i uppföljarna.

Den sista trailern vi såg på spelet innan det tog sig an ett förstapersonsperspektiv var på E3 år 2000, alltså ett år innan slutproduktens release. Vid det här laget hade Bungie påbörjat ett samarbete med Microsoft och det var bestämt att Halo skulle lanseras i samband med premiären av Xbox. Spelet hade fortfarande sitt tredjepersonsperspektiv och att döma av trailern var Master Chiefs roll inte särskilt framträdande.

Spelets mediala uppmärksamhet innan release var väldigt ljummen och Bungie fick stå ut med mycket kritik, men Microsofts dåvarande VD Ed Fries var övertygad om att Halo skulle bli deras flaggskepp. Ingen kunde ana hur rätt han hade.

Och (ring)världen skälvde
Som vi alla vet är resten historia. Men det är viktigt att inte låta historian falla i glömska så jag tar det ändå. 2001 lanserades Halo och spelvärlden skälvde. Halo kom att förändra vårat sett att se på FPS-genren på så många olika sett att det är svårt att avgöra vart man ska börja.

Att Halo var något utöver det vanliga insåg man redan när man tog kontroll över Master Chief från första början. Halo hade aldrig varit den succé det är idag om det inte vore för den perfekta kontrollen. Det är sällan ett spel lyckas förmedla samma känsla av att ha total kontroll. Det mest förbluffande är att Bungie för hela nio år sedan satte standarden för hur vi än idag kontrollerar förstapersonsperspektivet. Kontrollen kan beskrivas närmast tidlös.

Den oförglömliga landstigningen

Men det är först när Master Chief tar sig ur det överfallna skeppet Pillar of Autumn och landar på ringplaneten som spelet överväldigande potential uppenbarade sig och fick folk världen över att synkroniserat tappa hakorna. Det tar inte lång tid för ens man stöter på de numera ikoniska Covenants, som hade en för sin tid nyskapande AI. Covenanterna hade en oslagbar gruppdynamik. De skrek ut order och organiserade sig på slagfältet. De tog skydd och gjorde sitt bästa för att flankera dig. Detta innebar att du inte hade en chans om du spelade Halo på samma sett som du spelat FPS tidigare. Du var beroende av dina medsoldater, och de var beroende av dig. Halo var verkligen Combat Evolved. Att man dessutom endast kunde bära två vapen åt gången fick oss att grundligt revidera våra valda vapenkombinationer för att på att på bästa möjliga sett överleva krigszonen.

Det finns få spelrelaterade känslor som kan mäta sig med den som infann sig när vi för första gången åkte Warthog tillsammans med en vän över ringvärldens undersköna fält. Just samarbetsläget gav Halo en extra dimension och ökade genomspelningsvärdet med ja, ett par år kanske? Det tog inte lång tid innan man själv, likt Covenanterna, skrek ut panikartade order till sin vän, som med störst sannolikhet skrek lika hysteriskt tillbaka. När man väl började känna sig hemma i den gröna pansarrustningen blev saker och ting bättre. Korta kommandon mellan en själv och sin vän räckte för att man skulle förstå varandra och likt en synkroniserad grupp letala ninjor utplåna fiendetrupperna.

Jag skulle kunna fortsätta skriva stycke efter stycke om hur underbart Halo är, om spelets minimalistiska berättarteknik, om Martin O’Donnells mästerliga musikkompositioner som alltid träffar rätt på stämningen, om de tusentals multiplayermatcher man spelade i goda vänners sällskap och om min hemliga crush på Cortana.

Men jag besparar er allt detta. Jag vill ju inte lämna er mätta inför den avslutande del två av denna artikel, som kommer publiceras inom några dagar.