Textutmaning - Hur knyter jag an till en karaktär (Malin)

Bloggaren Micke på Bitgarden utlyste i mitten av förra veckan en textutmaning via twitter. Att alla som ville fick skriva ett inlägg för hur de knyter an till spelkaraktärer. Detta för att öka förståelsen i hur olika vi kan se på spel, spelkaraktärer och spelade. Detta är mitt (något antiklimaxtiska bidrag):

Det här är den tredje texten jag skriver på ett ämne som borde vara enkelt. Resonera kring vad som får mig att knyta an till en spelkaraktär. Men när jag tänker på karaktärer som stått mig varmt om hjärtat spretar personligheterna åt alla håll. Allt från knäpptysta Link till partglada Nathan Drake, från extravaganta Bayonetta till nedtonade Quistis Trepe. Män och kvinnor, allt däremellan. Jag skulle vilja göra en text om James för jag led verkligen med honom och hans kamp mot sina inre demoner på Silent Hills bakgator. Men hur ska jag kunna göra det, när jag också älskade att få demoner att lida med flambojanta Dante?

Vad gör att jag knyter an till en karaktär? Jag vet inte. Jag har i ärlighetens namn ingen aning. Vad är det som gör att jag genom åren knutit an till mina vänner? De är inte en homogen grupp, och det är inte mina karaktärspreferenser heller. Kanske är det så enkelt, eller så komplicerat, att det är individen som avgör. Det jag uppskattar mest med Nathan Drake exempelvis är just att han aldrig håller tyst. Hans eviga pladdrande får honom att kännas som en riktigt person, som känner något och som reagerar på det som sker runt omkring honom på ett realistiskt sett. Däremot så vill jag så länge jag lever inte höra ett knyst från Link, utöver de vokalutrop han lagt sig till med sedan Nintendo 64-eran.

Men kanske tänker jag helt fel. Kanske ska jag försöka tänka bort de uppenbara, karaktärerna med en roll och som fick sin historia berättad. För de jag oftast kännt med, är de vars historier aldrig riktigt blir bekräftade. Eller som aldrig får spela så stor roll. Som hunden i Dragon Age: Origins, som jag klappar varje gång jag ser henne. Eller som Colosserna, som alla måste dö för mitt svärd utan att jag någonsin får veta varför, eller får deras historia berättad för mig. Eller som Laura, som ensam i Silent Hill är en drivande del av James historia, men som aldrig får berätta sin egen. De stora huvudkaraktärerna får alltid sin upprättelse, får alltid ta sin plats. Det jag knyter an till är kanske minimalismen i birollernas historier, eller bara att de förmedlar en känsla som adderar till min spelhjältes, och därmed också min egen, upplevelse.

Andra bidrag i textutmaningen;
Vår alldeles egna Stefan
Niklas på Megastorm
Maria på Layers
Familjespel
Henke aka Spelgubben
Malmer på Spelmalmer
Oskar på Munins Skärvor