MÖT REDAKTIONEN - Henrik

En gång i tiden var Henrik välkänd under sitt alterago Gitarrhjälten. Men precis som alla bra superhjältar insåg han att hans krafter med Guitar Hero-kontrollen lamslog spelsverige mer än det hjälpte och som en sann rättvisans kämpe drog han sig tillbaka för att studera mänskligheten på håll (och genom diverse alkoholdimmor). Nu har han återvänt till skribentscenen, men har något förändrats på dessa år av frånvaro? Möt;

Henrik Vilén
Ålder: 22
Sysselsättning: Pluggar humaniora tills döden skiljer oss åt
När jag inte sysslar med spel: Av någon anledning har jag de senaste två åren blivit en riktig NHL-nörd. Detta i samband med plugg som inte direkt kräver närvaro har i slutspelstider orsakat en dygnsrytm jag inte trodde jag kunde upprätthålla utan ångest sen tonåren.
Förutom det har jag senaste året börjat spela gitarr och kolla på Transformers (tv-serien).

Vart kommer du ifrån?
Malmö brukar jag säga. Egentligen en håla en bit utanför. Bor numera i en studentlägenhet i Bergshamra, Stockholm.

Om vi skulle träffa dig på riktigt, skulle vi förfäras av din dialekt?
Det skulle vara lätt att säga ja, i och med mitt skånska ursprung. Har dock fått kommentaren "men du pratar ju rent!" på mer än en efterfest.

Vilket är ditt första spelminne?
Svår fråga, hela NES-eran går ihop i hjärnan. Ett starkt minne var när jag, min bror och hans kompis spelade Off Road och vi alla rusade tillbaka till tv-rummet efter en middag. Den som kom först kunde sätta igång spelet från pausskärmen och på så sätt få ett litet övertag. Folk skadade sig!

Förutom det: värkande knän från maratonsessioner av High Speed (ett gammalt pinballspel), multikassett från okänt asiatiskt land, ett skumt sidoscrollande fightingspel som jag inte minns namnet på men som vi aldrig klarade, ångesten av att ha råkat radera sparfilen till The Legend of Zelda, och Simon's Quest, det mest förvirrande man kan sätta framför en 6-åring.

Om vi tvingar dig att välja, vilket är ditt favoritspel?
Brukade svara Final Fantasy VII på det förr i tiden, men jag spelade om det nyligen så nu ligger det inte lika mysigt nostalgiskt i huvudet. Inte för att det inte är fantastiskt bra, men Final Fantasy känns inte lika hett längre. Little Samson svarar jag idag! Det kommer jag nog inte tycka så länge.

Vilken är din största spelbragd?
Det måste ha att göra med Guitar Hero förmodar jag. Jag har bland annat satt 100% på Cliffs of Dover, och har legat topp 100 på både Guitar Hero 2 och 3. Mitt nördande med det spelet är dock över nu.

Vilken är din värsta bossfight?
När jag spelar spel har jag en tendens att vilja klara dem fullständigt. Det första God of War kändes lite väl mycket som en walk in the park på de lättare svårighetsgraderna, så jag bestämde mig för att klara det på svåraste. Efter att ha dött typ fem gånger på de första fienderna insåg jag att det inte skulle vara så enkelt längre.

Den allra svåraste bossen i spelet var när man skulle klara anstormningen av Kratos-kopior (eller vad det nu var). Jag höll på i flera timmar och frustrerades till galenskap. Nu var det väldigt längesen, men adrenalinrushen som kom efter att den sista kopian var död minns jag fortfarande.

Vad nördar du ned dig i utanför spelens värld?
Skulle gärna svara Malinowskis samlade verk eller något men ärligt talat handlar det mest om maratonfikande och öl.

Vad tillför just du till Gameplayer?
En fil. kand.

Vilket är ditt bästa drag som spelskribent?
Att spel inte är mitt huvudsakliga intresse tror jag bidrar till en nykter syn på det jag skriver om.

Vilket är din sämsta egenskap som spelskribent?
Pff!

Vilket spel/spelmoment har gjort dig mest förbannad?
Se värsta bossfight cirka en timme in i processen. Samt när jag förlorar mot en viss kompis i sportspel.

Har du någon nemesis i verkligheten?
Nä jag är psykiskt frisk.

Personlig fråga till Henrik: Som nyutexaminerad socialantropolog, har du omvärderat några spel nu när du har lite nya perspektiv?
Locke från Final Fantasy VI är en enerverande tönt, Pokémon skapar robotbarn, Guitar Hero är inte så ballt som jag trodde. Det var inte bara speljournalistiken jag tog en paus från, utan i mångt och mycket spelandet, eller rättare sagt det aktiva konsumerande av nya spel. Jag hoppas att jag nu fyra år senare kan bidra med motsatsen till tunnelseende, vad nu det kallas.