Orvar Säfström snackar Joystick 3.0

Spelkonserter är ett fenomen som blommat upp mer och mer i spelsverige. På tapeten just nu har vi Joystick 3.0 som går av stapeln den 21 maj på Konserthuset i Malmö. Presentatör är Orvar Säfström, känd bland annat från sitt arbete som speljournalist, filmrecensent i SVT:s ”Filmkrönikan” och som föreläsare och musiker. Jag tog en fika med honom för att snacka lite mer om konserten.

Orvar Säfström - journalist, filmrecensent, krönikör, programvärd, basist, you name it!

Vad är Joystick 3.0?
Joystick, specifikt, är de konserter som Magnus Johansson och jag har producerat för Malmö Symfoniorkester. Ska man vara riktigt pedagogiskt kan man säga att det är första och största och i princip enda, nästan, spelkonserten som produceras i Sverige. PLAY och dess avknoppningar som Distant Worlds och sånt är ju i mångt och mycket utländska produktioner. Sen har det ju gjorts lite annat som den här Castlevaniakonserten som man nästan får säga är semi-proffs. Det är mycket entusiastgrej över det – inget fel i det förstås. Ibland kan det vara en skolkonsert. En musikskola ska framföra fem Uematsulåtar – det är svårt att jämföra med PLAY. Vi har ändå, så att säga, en professionell nivå.

Vad bjuder ni på för musik i år?
Det handlar väldigt mycket om en dynamik på en sån här konsert, det är jävligt lätt att få 90 minuter som låter Carmina Burana – fullt ös och full kör – och folk blir dödströtta efter 15 minuter. Även bland folk som säger att de gillar spelmusik så är det ofta så att så länge det är högt och maffigt så är det bra. Jag har sett folk säga att det är skitbra musik i Modern Warfare 2. Det är den tråkigaste spelmusik jag hört i hela mitt liv. Den låter exakt som alla Jerry Bruckheimerfilmer, samplade orkesterhits som travas på varandra och som ska låta tufft. Det är helt hopplöst tråkigt att lyssna på separerade från spelet.

Charles Hazlewood - dirigent

Vi försöker göra tre olika grejer. Det första är ”nytt och gammalt”, och sen ”musikaliskt lättsamt och tyngre”, det får inte bli för mörkt – det är jobbigt att köra en konsert där allting är antingen stenhårt eller deppigt och mörkt, man får ha några glada grejer. Det sista är ”mellan stort och smått”, det är kul att ha några grejer som är sådär jättepoppis och några grejer som är smalare. Vi kör till exempel Xenosaga, ett spel som inte ens släpptes i Sverige. Överlag bygger de här konserterna mycket på att ge en känsla att kvällen spänner över en stor bredd. Musikaliskt måste det alltid vara bra förstås. Dödsstraff på att ta ett spel som ligger högt på listorna men som har dålig musik. Då punkterar man trovärdigheten. Även om du älskar spelet, sätt dig ner och lyssna på skivan. Det är förstås subjektivt vad som är bra musik. Men både Hollywood och spelbranschen gillar att anlita någon av de här bolagen som Media Venture. De har en enorm bank av inspelningar, samplingar av orkestrar och grejer – sen spelar de in lite nytt och så gör de om lite och sen så klipper de ihop allt det här till ”häftig musik” så får de ett ”ball soundtrack” på två veckor som kostar en bråkdel av pengarna det skulle kosta att göra något nytt. Problemen kommer när du sitter och lyssnar på den här musiken utan filmen. För det första är det sällan något liv i den, den är gjord för att vara en bakgrund till stora explosioner. ”The Rock” eller ”Armageddon”. Börjar man sen lyssna på många såna här soundtracks märker man att de låter precis likadant. Man hör till och med att det är samma samplingar ibland. Om du plockar upp första ”Shrek” och tar scenen där draken jagar dem – och sen tar du slutscenen i hajfilmen ”Deep Blue Sea” hör du att det är samma musik fast den går dubbelt så fort i Shrek, de har pitchat upp den och lagt technotrummor på den. Det tråkiga är att det funkar. Men när man sätter sig ner och ska göra en konsert med symfoniorkester utan projektioner då går den musiken bort.
Gissa förresten vilka som gjort musiken till Modern Warfare 2?

Orvar på Joystick 2.0

Du nämnde projektioner där, de flesta spelkonserter är ju ett jippo med skärmar, lasershow och dansare. Varför har ni har valt en annan väg?
Ja, vi har gjort det till vår grej att köra symfonikonserter med spelmusik, inget annat. Jag menar, om du går och ser Stravinsky så behöver de inte rökmaskiner på scenen för det. Jag kan tycka att det är roligt när det händer grejer, men samtidigt kan jag känna att spelmusiken har i sig, i alla fall när vi började med det här, svårt att bli accepterad. Och sättet att bli accepterad är inte att säga ”Vi måste ha folk utklädda till Master Chief för att folk ska komma”. Jag tycker sättet att göra det på är att istället säga ”Den här musiken klarar av att stå på egna ben precis lika bra som annan musik gör” och då ska den ju presenteras som annan musik gör också. Det har liksom varit vår praxis som vi försöker följa. Det är ju en liten värld det här och många känner varann och så – så nu när vi pratar med kompositörer som vi inte har haft med förut får vi höra ”Åh, det är ni som gör de där seriösa spelkonserterna. Det vore så coolt att komma någon gång.”
Jag menar absolut inte att ta något från PLAY, de har betytt jättemycket för spelkonserterna, men Video Games Live tycker jag är skräp. De är liksom en ursäkt för en spelkonsert. Det är en liten orkester med en massa gömda syntar som backar upp. Man har inte riktiga stråkar och använder fejkkör. Det handlar bara om att få ihop ett paket som inte är så dyrt men som man kan sälja för full eller i alla fall för högt pris, för att man har lasershow och projektioner. Det är ett rent jippo. PLAY är konsert, definitivt och Joystick är en konsert utan lull-lullet. Det är liksom skalan. Sen kan man tycka att vissa har bättre musik och så, men det är en annan fråga. Längst ut finns Video Games Live. Det är bara spektakel med lite musik. Vi är på andra sidan med rena symfoniorkestrar och PLAY är någonstans i mitten med en fullblodig orkester, men med projektioner och den typen av grejer.

Inte något ont om projektioner, problemet är så här. När jag satt första gången och såg PLAY, och varenda gång jag sett någon av dem eller Final Fantasy-konserterna sen dess, så satt hela publiken hela konserten och tittade på skärmarna. Så här! (Orvar stirrar upp på en imaginär skärm och gapar.) Om publiken aldrig har varit på symfoniorkester förut så vill vi ju de ska titta på orkestern och känna den grejen av att vara på en livekonsert. Vi är enormt visuellt skolade. Så när den personen som hade spelat in den här projektionsvideon spelar lite dåligt i Mario eller ramlar eller gjorde något dåligt – då skrattar publiken. Då känner man ju liksom ”här sitter 80 pers och en full kör och svettas järnet nu och spelar musiken och den enda ni bryr er om det är att någon håller på att springa in i en vägg i Final Fantasy VIII”. Ska vi visa att musiken inte är ett bihang utan står på egna ben, då tycker jag det är en poäng att det är rena konserter där vi bara kör musiken.

Första konserten på Malmöfestivalen. Världsrekord i publik på spelkonsert!

Hur startade Joystick?
Joystick startade 2005 när Malmö Symfoniorkester frågade om jag kunde sätta ihop en konsert med filmmusik och under vårt första möte så föreslog jag att vi skulle göra en konsert med spelmusik, utöver det. Det var precis när den första stora konserten hade varit i Los Angeles - jag hade precis läst om det. De nappade direkt och sa ”klart vi ska göra det!”. Ett år senare på Malmöfestivalen blev det av. Det var början och då var det helt obruten mark, det finns egentligen inget sätt det här fungerar på. Spelbolagen har ingen aning. Du kan ringa ett spelbolag och de säger ”Åh Gud vad kul, här har ni alla originalnoterna. Kan vi sponsra på något sätt?” så ringer du nästa bolag och de säger ”Ja, då vill vi ha 50000 spänn.” Det finns ingen som helst praxis, det handlar om att hamna hos rätt person. Nu har vi arbetat upp en relation med spelbolagen och nu känner vi också många av kompositörerna.

Vad spelar du själv just nu?
För lite. Jag har så jävla mycket annat att göra. Det är ett problem även som filmskribent att man hela tiden bara spelar det man måste spela eller ser det man måste se, jobbrelaterat. Jag har gått ifrån att recensera spel så nu skriver jag bara om spel och det gör att det är färre måsten. Jag spelar nästan allt som kommer, men tyvärr blir det att man bara spelar en bit för man råkar få fyra andra spel den veckan. Några kör man igenom och det är oftast ett gott betyg att man borde verkligen spela de där andra tre spelen, men så fastnar man i ett spel och sitter med i fjorton timmar. Nu har jag suttit med Star Craft-betan förstås. Sen gillar jag gamla spel rätt mycket och det blir nästan mer det när man försöker få ett avbrott från det som man jobbar med.

Basinformation om konserten (uppdaterad med komplett spelschema)

Joysticks 3.0
Malmö SymfoniOrkester
Malmö Operakör
Charles Hazlewood, dirigent
Orvar Säfström, presentatör

Spelschema
Joris de Man - The Birth of War - Killzone 2
Joris de Man - Visari’s Lament - Killzone 2
Miki Higashino - Into a World of Illusions - Suikoden
Miki Higashino - Opening - Suikoden
Inon Zur - Origins - Dragon Age
Medley - Classic Nintendo
Garry Schyman - Svit - Bioshock 2
Yasunori Mitsuda - Ormus - Xenosaga
Yasunori Mitsuda - The Miracle - Xenosaga
Yasunori Mitsuda - Gnosis - Xenosaga
Medley - Commodore 64
Garry Schyman - Bella's Secret Revealed - Dante's Inferno
Garry Schyman - Redemption - Dante's Inferno
Kow Otani - Svit - Shadow of the Colossus
Norman Corbeil - Svit - Heavy Rain
Koji Kondo & Mahito Yokota - Medley - Super Mario Galaxy