Har vi gamers blivit lata?

Spel som saknar en bra sparfunktion, så man inte kan bevara sin framgång i stort sett när som helst, tycker jag är ytterst irriterande. Jag vill inte spela i flera timmar för att plötsligt dö och sedan tvingas spela om allting, vilket är anledningen till varför jag sparar så ofta som tillfälle ges. De gånger jag fastnar i ett spel så försöker jag alltid komma på lösningen själv, för tillfredställelsen är enorm när jag äntligen lyckas ta mig förbi ett till synes omöjligt hinder på eget bevåg. Dock upplever jag även stor frustration av att köra fast och om jag inte lyckas finna en lösning inom rimlig tid (typ några timmar) så tröttnar jag tillslut och kapitulerar. Då kommer Internet väl till pass för där vet jag att det finns andra spelare som är duktigare än mig. Jag vet att någon av dem har skrivit minst en riktigt bra och utförlig guide som är till hjälp för att ta mig vidare. Visst, det är på gränsen till fusk, men ”nöden har ingen lag” som man brukar säga.

På det glada 80-talet, i tv-spelens vagga, fanns ingen funktion som automatiskt sparade din framgång. Hela spelomgången raderades faktiskt så fort man stängde av konsolen, så den enda möjligheten för att spara var genom att skriva ner en kod man fick i spelet – om någon sådan funktion fanns överhuvudtaget. Det gjorde man på det gamla hederliga sättet med papper och penna och sedan gällde det att hålla ordning på alla koder som man skrivit ner. När man ville ta upp spelandet igen så var man alltså tvungen att leta fram rätt kod och skriva in den för att få fortsätta där man avslutade sin spelomgång. Sedan frälstes vi som tur är med batteriminnet och det var då möjligt att spara allt man utfört på själva spelkassetten istället, vilket bäddade för större och mer komplexa spel än tidigare.

I dagens maffiga äventyr-, roll- och actionspel så räcker det med att trycka på en knapp så får man genast upp en översiktlig karta över spelvärlden. Den funktionen har inte heller alltid funnits. Hade man tur så medföljde en stilig papperskarta i spelkartongen, annars var man tvungen att memorera varenda liten del av världen, eller rita upp en egen karta för hand. Det var inte bara tidskrävande utan det var faktiskt även en del av själva spelnöjet. Ibland lade jag ner nästan lika mycket tid på att rita kartor och skriva minnesanteckningar som själva spelandet. Det gör jag inte nu för tiden eftersom det inte längre är någonting som krävs av mig som spelare, det enda jag behöver göra är att trycka på en knapp.

Internet, som vi idag mer eller mindre tar för givet, var långtifrån tillgängligt för den stora massan och att googla efter spelfusk, guider och kartor var inte möjligt då. Vi var tvungna att klara oss utan sådant och istället förlita oss på vår egen förmåga att klura ut lösningar. Det fanns dock månatliga speltidningar där man kunde skicka in brev (ni vet sånt där frankerat pappersbrev som skrevs med bläck- eller blyertspenna) och ställa frågor till tidningens spelexperter. Hade man tur så fick man svar någon månad senare, annars var man tvungen att fortsätta slita sitt hår eller fråga vänner och bekanta om de visste hur man skulle göra för att besegra den där svåra bossen eller var man kunde hitta just det objektet som krävdes för att ta sig vidare.

På senare tid har jag reflekterat över att det är många (inklusive mig) som gnäller så fort ett spel saknar automatisk sparfunktion och därför tvingar oss spela om stora delar av spelet. I kända spelklassiker som Super Mario Bros, Sonic the Hedgehog, Mega Man och Castlevania så var man tvungen att ta sig igenom hela spelet under en sittning för att klara det. Vi behöver inte längre föra anteckningar, rita kartor, spela om från början, fråga kompisar om råd eller skriva brev till speltidningar. För att på något sätt knyta ihop säcken och summera det hela så måste jag fråga er; har vi gamers blivit lata?