Jag har fått nog av moralpaniken

Den 24 Januari 2011 händer något fruktansvärt. En självmordsbombare slår till på Domododevo flygplatsen i Moskva, Ryssland. Minst 35 människor mister livet och 130 skadas. Dådet är ett av många som lamslagit Ryssland de senaste åren och en hel värld fördömer attentatet. Terrorismen saknar empati och värderar sina egna mål framför mänskligt liv. Tragedin är omöjlig att greppa, och än en gång står en hel värld med samma fråga: Varför?

Man påbörjar utredningen om orsaken. Att snabbt få klart för sig om vem, varför och motivet bakom den tragedi som just inträffat krävs av Rysslands högsta ledare. Under utredningen tas en källa till möjlig inspiration upp, och en hetsk debatt som pågått under många år blossar upp. Rysk media påpekar likheten med dådet och en sekvens i spelet ”Call Of Duty: Modern Warfare 2”. Walid Phares, Direktören i Framtida Terrorist Projektet vid Försvaret av Demokrati nämner att det kanske är möjligt att terroristerna kan ha nyttjat spelet som en övning, men att det är något man måste ta reda på innan man kan yttra sig om så faktiskt är fallet.

Tidningar över hela världen tar tillfället i akt och pekar ut ”Modern Warfare” till en syndabock, spelet hjälpte terroristerna. En debatt om tv-spelens påverkan på dagens samhälle blossar upp, en debatt som pågått i flera år. Och plötsligt får moralpaniken syre till sin eld och spelar på en fruktansvärd tragedi som anledning till att spel bör censureras och få kraftigare åldersrestriktioner.

Spel har aldrig varit så realistiskt som nu. Spel har aldrig varit så blodiga som nu. En hel generation blir hjärntvättad och apatisk tack vare våldet som visas på datorskärmen eller tv. Det är inte längre skräckfilmerna på 70-talet eller hårdrocken på 90-talet som är grunden till den ondska vi ser i världen idag. Det är spel, och det måste stävjas.

Att terrorism i alla dess former är både skrämmande och avskyvärt tycker de flesta. Det är enorma tragedier när människors liv abrupt avslutas på grund av en annans egna mål. Det går inte att komma ifrån, och heller inte förminska på något sätt. Men någonstans måste man sätta ner foten. Och jag gör det nu, här, med lite ord som kanske inte skapar förändring men som förklarar ett och annat om det här med våld i spel. För det är ingen ny företeelse, och det här med realistisk grafik är högst relativt.

Så vad är en pixel och vad är det som gör den ena pixeln mer verklig än den andra? Är det endast de pixlar som skapats för att efterlikna en så fotorealistisk kopia av den värld vi lever i som är berättigade att bli kallade realistiska? Eller är det inte pixeln i sig utan budskapet som gör starkast eftertryck på oss människor?

Det första måste man förstå är att grafik har utvecklats och i takt med utvecklingen har den alltid tänjt gränserna för vad som går att göra i just den omgivning den är skapad i. På 80-talet till exempel var spel som ”The Last Ninja” bland det snyggaste och mest verklighetstrogna man kunde spela. Det målade upp en kuliss som var otroligt avancerad för sin tid och spelare världen över fick tårar i ögonen av dess realism. Idag hade spel som ”The Last Ninja” knappast varit i förgrunden för realistiskt grafik, inte heller för det våld som porträtteras i spelet.

Ett spel som däremot stod i rampljuset för sin realistiska och våldsamma grafik redan 1992 var fightingspelet ”Mortal Kombat”. 16-Bit eran var i full gång och grafiken nådde nya höjder av vad som ansågs vara näst intill fotorealism. 8-bits grafiken var plötsligt fyrkantig och innehållslös, overklig och omodern. Alla blickar föll nu på den nya grafikens häpnadsväckande realism, och som ett brev på posten kom ”Mortal Kombat” till moralväktarnas nytända brasa.

Spelet i sig gjorde inget nytt för genren i sig, det var snarare hur spelet såg ut som var den stora snackisen. Motral Kombat var väldigt blodigt och man kunde utföra råa avslutningsmoves som 1992 var otroligt realistiska. Att spelet sålde bra gjorde även sitt för att än mer driva på moralpaniken. Mortal Kombat lyckades fånga Joe Lieberman och Herb Kohl intresse, två konservativa demokrater från USA, det land där moralpaniken har sitt starkaste fäste.

Man påstådde att spel korrumperade samhället och att realismen i spel var så hög att det förstörde barns verklighetsuppfattning. ”Mortal Kombat” var spelet som ansågs tydligt visa att spel var farligt, rent utav livsfarligt. Joe och Herb fick gehör och som resultat fick tv-spelsbranchen i uppgift att ta fram en tydlig märkning som skulle hjälpa framförallt föräldrar att förstå vad de faktiskt köper till sina barn. Vad som skapades var en slags betygsättning på hur våldsamma spel var, det som vi idag känner till som ESRB.

Idag tycker nog de flesta att grafiken och realismen i ”Mortal Kombat” är ordentligt förlegat och vissa kanske till och med har svårt att förstå att det var bland de mest realistiska spel man kunde spela 1992. Förklaringen är att pixlarna då inte kunde måla upp samma världar som ”Crysis” gör idag. De var fast förankrade till den teknik som fanns då, och vår uppfattning om dess realism var därefter. Vi hade helt enkelt inte sett något bättre och kunde knappt tro att det skulle gå så fort som det ändå har gått.

Idag är det 2011 och mycket har hänt i spelindustrin. Idag pressas polygoner till bristningsgränsen och grafikkortstillverkarna slåss om att ha det kort som kan spotta ut flest bildrutor utan att gå ner på knäna. Spel säljer som aldrig förr och man ser idag spelrelaterad reklam på tv, på busstationer och på internet. Det har blivit ett mediefenomen som är en stor och vital del i det mediesamhälle vi lever i. Och med det kommer även den självklarhet att fler motståndare till hur spel ser ut och utspelas får ved på brasan.

Men frågan är då vad det som är en pixel, och vad det är som gör den så otroligt laddad? Är det någon skillnad på ett spel som ”Walker” från 1993 och ”Call of Duty: Modern Warefare 2” om man endast ser till grafik och brutalitet?

Trotts att vi idag har så många spel som har en brutalt hård skara fans som kräver spel med grafik som skall stå med ena foten i framtiden är det ironiskt nog just spel med ”dålig” som är populära som aldrig förr. Spel där pixlar säger mer än miljoner polygoner, spel där realismen har mer med forntiden än framtiden att göra.

”Super Meat Boy” är ett exempel av många där pixlarna hade fått gårdagens moralriddare att sätta i halsen, men som idag knappt nämns då man skall tala om råa realistiska spel. Och med den otroliga lättillgänglighet som internet ger är flashspel även dom en hård kontrast till grafiska monster som skall få Cell-kärnor att brista ut i smärtsamma tårar. Spel som ”One Chance” är så otroligt brutalrealistiskt tack vare sin simpla och nästan banala grafik. Det blir som ett socialrealistiskt experiment som får en röd pixel att bli mer verklig än alla liter blod i ”Splatterhouse”. Men ingen kommenterar dess inverkan på samhället i stort, eller hur det agerar negativt för ungdomar som spelar det.

Vad som behövs är mänsklig tragedi i dess renaste form. Gärna en tragedi som går att härleda till något annat än människans natur i sig. Precis detta hände då Ryssland utsattes för ett regelrätt vidrigt attentat i Moskva den 24e Januari 2011. Året innan släpptes ”Call of Duty: Modern Warefare 2” och spelet sålde i drivor. Det som utvecklarna aldrig kunde förutse var att just deras spel skulle bli en syndabock för de människoliv som för tidigt togs ifrån oss. Media och terroristexperter lyckades snubbla på varandras fötter och utpekandet var ett faktum. Spelet skulle ha kunnat vara ett träningsverktyg för terrorister, då man i spelet fick uppleva just ett terroristattentat på en flygplats i Moskva.

Idag krävs det otroligt lite för att moraleldarna skall tändas och spel i stort har fått samma stämpel som vargen i sagorna. Alltid den stora, elaka och svarta besten som tar våra barn in i fördärvet. En hel generation kommer bli apatisk och socialmissanpassade tack vare dagens spel. Samma tematik som användes redan på 80-talet. Och frågan är om vi någonsin kommer att kunna tvätta bort stämpeln som förstörare av liv? Diskussionerna om huruvida spel är konst känns allt avlägset. Den hets som skräckfilmer och hårdrocken utsattes för på 70- och 80-talen försvann efter att man fått en ny slagpåse. Men vad finns det i framtiden som skulle kunna påvisa att det även kommer ske vad gäller spelindustrin?

Svaret är kanske inte så positivt som man hade kunnat hoppas på. Spel blir allt mer en del av hela vårt sociala umgänge. Det är inte bara genom reklam som spel når ut till alla förgreningar i samhället, utan även hur vi spelar dom. Idag är det en självklarhet att man skall spela online med miljoner andra människor. Att man kan uppleva alltifrån danssteg som fullskaligt krig med sina vänner, endast genom att trycka på en knapp. Spel 2011 är lika socialt som att gå på café, och precis lika lätt.

Moralensväktare kommer aldrig att försvinna, det kommer alltid finnas saker som skaver. Det är något vi människor är otroligt bra på, nämligen att peka finger och klaga. Problemet är att det är vi spelare som får skiten. Vi blir utmålade som apatiska, labila idioter som fördärvar våra liv bara för att vi spelar spel. Det kanske är en enkel sak att borsta av sig, men tänk när en åsikt blir så stor att den sätter bollar i rullning. Att den får utvecklare att tänka mer än en gång över vad för spel dom vill göra, och hur det spelet skall se ut. För vi må vara många som står bakom den industri som tillhandahåller oss våra dagliga doser av nöje, men vi är otroligt tysta och fega.

Frågan är vad som krävs för att vi skall ställa oss upp och säga att det är nog? Hårdrocken gjorde det, skräckfilmen gjorde det. Är det så att vi är så stagnerade i vår övertygelse att allt löser sig att vi helt enkelt bara anser att allt negativt som riktas mot oss endast är bagateller? Bara för att vi sitter tysta vid sidlinjen när kriget pågår framför våra ögon betyder det inte att vi tillslut kommer bli träffade. För vem har inte tänkt tanken om att terrorister kanske har bättre träningsanläggningar med mer sofistikerad träning än att sitta och spela ett utdrag ur ett tv-spel? Eller att vi som människor kanske blir mer påverkade av vår direkta omgivning och vår övertygelse än ett par pixlar på en skärm?

Men vart är alla ni i så fall? Gör er röst hörd, och våga visa att det måste bli ett slut på denna paniken. Jag är övertygad om att en hel industri kommer stå bredvid er. För det är tragiskt att man 2011 inte kommit längre i utvecklingen än att man utnyttjar riktiga människoöden för att rikta sin avsky mot saker som man inte anser är moraliskt rätt.