Veckolista: De 10 bästa spelen enligt Alexander

Tidigare redaktionsmedlemmar har beklagat sig över att det är exremt svårt att bara välja ut tio stycken av sina favoritspel, för min del är det snarare tvärt om, jag har svårt att över huvud taget hitta tio spel som jag kan sålla in i kategorin "Favoriter". Detta beror dock inte på att jag under min livstid har spelat för lite spel, det beror snarare på att jag är svårimponerad. Visst, jag har spelat skitmånga bra spel under mina dagar men det är få av dom som faktiskt underhåller tillräckligt mycket den andra, tredje, fjärde och femte genomspelningen - vilket jag kräver för att kunna benämna spelet som en favorit.

Jag är precis som chefredaktör Lasse en sucker för retrospel och anser att Nintendo är bland det bästa som någonsin har hänt mig i spelväg, därför kommer denna listan att domineras av titlar från våra innovativa vänner i öst. Enjoy!

Mafia
Konsol: PC
Genre: Action
Släppår: 2002

Första gången jag kom i kontakt med Mafia var genom en vän som via telefon från Belgien berättade att han precis spelat ett astufft spel där man blir invigd i maffian med allt vad det innebär. PC-spel har aldrig varit min påse chips men det här lät tillräckligt häftigt för att jag skulle våga mig på ett köp. Och tack för det, för tjena vad grymt det här var! En amerikanske storstad i slutet av 30-talet (jag har alltid varit en sucker för amerikanska städer), schysst jazzmusik och en handling som fullkomligt greppade tag i mig från första till sista fogeddaboudit!


Super Mario World
Konsol: Super Nintendo
Genre: Plattform
Släppår: 1992

Vad finns det egentligen att inte gilla med det här spelet? Underbar musik, plattformsperfekta banor, übernajs grafik och en kontroll från himmelriket. Introduktionen av den snälla draken Yoshi tog spelupplevelsen till nya höjder och det finns inte en pixel i det här spelet som jag tycker illa om, till och med isbanorna är roliga (is är bland det värsta jag vet i spel annars). Idag bjuder inte spelet på någon nämnvärd utmaning, Special World är någorlunda svårt, men det spelar ingen roll för spelglädjen är intakt och det är minst lika roligt att hoppa igenom de 72 banorna idag som för 16 år sedan.


The Legend of Zelda: A Link to the Past
Konsol: Super Nintendo
Genre: Äventyr
Släppår: 1992

A Link to the Past är det Zelda-spel som gjorde mig förälskad i Link och hans äventyr. Med en stabil pixelperfektion och underbara melodier etsade det sig för evigt fast i mitt hjärta och där är det fast. Nintendo berättar i A Link to the Past en historia så vacker och engagerande att det är omöjligt att släppa kontrollen när man väl greppat den och trots begränsade förutsättningar för både grafik och ljud är detta bland de snyggaste och mest välljudande spelen jag har spelat.


Super Mario Kart
Konsol: Super Nintendo
Genre: Racing
Släppår: 1993

Trots flertalet uppföljare i Mario Kart-serien är det Super Nintendo-versionen som ligger mig varmast om hjärtat. Det är avskalad och ren kart-racing när den är som bäst; inga extra passagerare, inga specialfordon och inga babyvarianter av originalkaraktärerna. Mario Circuit 1 är den bana som utan tvekan spelats mest, med slät asfalt, avsaknaden av jobbiga hinder och perfekta kurvor är den som gjord för att sätta nya rekordtider på. Det är även det spel som är bäst på att samtidigt framkalla mordiska hatkänslor och jublande glädje i flerspelarläget. Att halka på ett förbannat bananskal några meter innan målsnöret och se kompisen jublandes glida förbi och ta hem segern kan vara bland det mest irriterande som finns. Men samtidigt är det så fruktansvärt härligt att pricka samma jävla kompis med ett grönt koopaskal i banan efter och skicka den jäveln ÅT HELVETE!!!

Eh…


The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Konsol: Nintendo 64
Genre: Äventyr
Släppår: 1998

Julen 1998 är för evigt ihågkommen som en av mina bästa jular någonsin, enbart på grund av Ocarina of Time. Jag hade flertalet gånger fantiserat om hur det skulle vara att besöka en tredimensionell version av Hyrule och när jag tog mina första staplande steg på Hyrule Field kunde jag konstatera att det var underbart. Än idag bubblar glädjen i kroppen på mig när jag struttar runt i Kokiri Forest, än idag får jag rysningar längs med ryggraden i Shadow Temple och än idag känner jag svetten i pannan när jag smyger runt i Gerudo Valley. Trots vissa brister med dagens mått mätt är och förblir Ocarina of Time ett mästerverk i mina ögon.


F-Zero
Konsol: Super Nintendo
Genre: Racing
Släppår: 1992

En högoddsare kanske, de flesta lägger ju sina röster på F-Zero X eller GX, men i min spelsamling är det originalutförandet som fortfarande står sig starkast. Inga epilepsiframkallande gitarr-onani-låtar (ja, man kan få epilepsi i öronen!), ingen jobbig trängsel på banorna och ingen svajig kontroll. F-Zero är istället en futuristisk variant av Mario Kart (utan vapnen då) med asskön musik och fantastiska världar. Även här var den första banan som gjord för Time Attack-läget och jag tillsammans med min far hade extremt svårt att inte försöka bara en gång till…

Yes jullez, you knew it ;)

Skate
Konsol: Xbox 360
Genre: Extremsport
Släppår: 2007

Det nyaste spelet på min lista och ett av de mest beroendeframkallande. Från mina första trevande meter på den vingliga brädan till en fullfjädrad Rocket Air Backflip i X-Games-rampen i downtown har Skate varit en av de roligaste spelupplevelserna jag varit med om. Skatekulturen har alltid legat mig varmt om hjärtat, trots att jag knappt kan stå på en bräda, och med Skate kom möjligheten att faktiskt få uppleva den. Dessutom utan att behöva oroa sig för spruckna knäskålar och brutna lårbenshalsar. Visst, spelet har några uppenbara brister som definitivt behöver åtgärdas till Skate 2, men till dess är Skate den perfekta tillflyktsorten när vardagen blir för tråkig och jag vill känna mig lite grym på något annat än att slappa.


Sim City 4
Konsol: PC, Mac
Genre: Stadssimulator
Släppår: 2003

Den andra och sista titeln som avviker från en annars konsoldominerad lista. Jag har alltid varit fascinerad av storstäder och när Sim City 2000 kom på tal i klassrummet i mellanstadiet var jag inte sen med att önska mig det i julklapp. Mycket riktigt fick jag vad jag ville (jag hade varit väldigt snäll det året) och en lång kärleksrelation kantad av vattenpumpar, elkraftverk, polisstationer och planerande tog sin början. Sim City 4 har bara stärkt den relationen och det är alltid lika spännande och roligt att se sin lilla by utvecklas till en fullfjädrad storstad med allt vad det innebär. Möjligheten att kunna bygga grannstäder och på så sätt skapa sig en hel kommun är det godaste grädde på moset jag smakat och Sim City 4 är än så länge den ultimata stadssimulatorn.


Fifa-serien
Konsol: De flesta
Genre: Sport
Släppår: En gång om året

Fifa-serien uppdateras ju sedvanligt en gång om året och i samma takt byter jag ut det gamla mot det nya, så det är omöjligt att peka ut ett specifikt spel som min favorit, för jag spelar och älskar alla. Fifa-serien kan dock inte jämföras med mina andra spel på listan, den räcker inte riktigt upp till samma braighetsnivå, men likväl är det den som jag har spenderat avsevärt flest timmar tillsammans med. Jag måste ju ha något som tillfredställer fotbollsälskaren i mig, utöver Premier League på lördagar. Det är också den spelserien som erbjuder flest varierade spelupplevelser så det finns alltid något roligt att ta sig an, vare sig det handlar om att lyfta upp Wycombe Wanderers en division eller kamma hem Premier League med Manchester United. Det enda jag saknar är Champions League, när ska EA fatta att det enda rätta är att inkludera Europas bästa liga i Fifa-serien?


The Legend of Zelda: Wind Waker
Konsol: Gamecube
Genre: Äventyr
Släppår: 2003

Wind Waker blev en odödlig klassiker i min spelsamling på ungefär två minuter, det räckte med att starta spelet och se det bästa Zelda-introt någonsin för att jag skulle bli övertygad. Även om handlingen inte var speciellt revolutionerande fick allt annat mig att tappa hakan av förtjusning. Den underbara och extremt snygga grafiken passade in så bra på allting och varenda ö besitter en magisk känsla som inget annat spel någonsin har lyckats framkalla. Höjdpunkter på resans gång är Dragon Roost Island med de vingbeklädda innevånarna, Forest Haven med sina mystiska och underbara melodier samt upptäckten av The Tower of Gods.


Så där, det var min spott i havet av en aldrig sinande flod av topplistor. Jag räknar inte med att någon av er kommer att hålla med mig på alla punkter (slå mig en signal i så fall så blir vi polare) men vi är alla olika och jag hoppas att i alla fall någon av mina små berättelser har skänkt er lite glädje i vardagen.

Glad Påsk på er!